Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten. Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska studier, ty Louis skulle bli artillerist, — det var för Napoleon det vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar, tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han: "Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det: "Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa, begåvning, stadig vandel, godhet — allt. Nu, när jag ej mera har honom hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt, att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans vackra utseende och älskvärda natur.
Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet, begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna, kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.
Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man. Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon, som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om det lyckliga fredsslutet.
I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet — vilken senare förstördes av kopporna — och i synnerhet av hennes melankoliska väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand, men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800. Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en andra upplaga utkom år 1814.
För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev skvadronchef.
Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet att sända Napoleon och hans här undsättning.
Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, — han blev efter brumaire utnämnd till brigadchef — visade han samma bristande intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad. Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande, han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet, där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var grundläggaren till hela riktningen.
I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd? Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på jämförelse med andra onaturligt stegrats.
Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes många talanger — hon var litterär, sjöng och målade — hennes utsökta elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis' pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han, att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor. Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen. Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning, flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd — många hava betygat att han var god och vek — men redan hans yttre måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet. Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802 firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.
De nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men deras samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett yttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet räknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som hennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av förtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en ö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad på sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en badresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin moder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var Napoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en badort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att först ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit varmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt ljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i varandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern, som visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla svägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos sin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser infann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras första barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden för denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan — själv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra månader — var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att vara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet eller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt uppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet — det finns många dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare fått tillgång till — faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för att slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade med att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av att sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke blott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse med kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt övervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att avgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen att vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var hemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan makarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades en tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den älsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.