Liksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre upp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades han för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av hederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom till divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den av konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons frånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte sig under denna tid ett palats och ett lantgods — efter revolutionen fanns det gott om "historiska slott" att köpa för en billig penning. På slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här tillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen Charles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i förhållandet mellan de båda makarna.
Hortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga förebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av hans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket kvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan. Den hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd att hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller förverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid en gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning. Den man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande betydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som blivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt, bestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault för henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den under Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i den salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning bildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda, kunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget gottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.
När Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än motvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten. Hans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ: när han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott arbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna att fullfölja vad han påbegynt.
Den viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje koalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark nog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av preussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta ändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta folk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen, att preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta land och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade i Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig hem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i Pressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den självrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i Holland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då han engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att vistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit honom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska republiken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i att förstöra detta folks fria författning.
På våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas till ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där det franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara, som från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess kolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till härskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna lysande hederspost.
Huru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge och tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det smickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet mest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för Napoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för eftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk olyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den bonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår, kände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken följde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett lysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan avskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske och oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och hon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner och sina lärare — ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon den flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och musik, teckning och målning.
Nyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket gyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen uppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning för Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis' son, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara älskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som ville välja sig en konung.
Den 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev proklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i Tuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga hovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold utropade sitt: "konungen av Holland", och Louis inträdde, följd av Napoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de holländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis, i vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att Louis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike. Därefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet av alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde avlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade om två helt olika ting — i Napoleons tal låg endast en kort befallning att lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett uttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende opposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han där skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över dess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett främmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka han ville arbeta.
Samma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde regeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras författning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I detta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.
Louis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid varje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag itu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar i ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början favoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en mängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt räckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors organisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt började han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat, och efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till Wiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris, där just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med vid Austerlitz.