Av de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera än de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp i skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten om den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike generalen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela hennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar av detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv politiker, intrigen var hennes livsluft — för henne fanns ständigt nya mål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.
Caroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev försummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade några år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den sista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening blevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan var ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin karriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid såsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig kontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade ögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav hennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning kunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade en enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals och axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk, ägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som Paulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en alltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa, och hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.
Caroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket visade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel mycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill juveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka för hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och hand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid i likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva politiken lejonparten av tid, krafter och intressen.
Napoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom var hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt för pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde han planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans syften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne ingift i något av de europeiska furstehusen.
Men Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer självständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta sig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av Napoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos Napoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför anspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats trofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i december 1799 firades Carolines och Murats bröllop.
Murats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det egyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid Abukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var född soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden stod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd rådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det gällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt utpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten i en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade löje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina gascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram på slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer i sin krigarhatt, vördnad och respekt — soldaterna stannade ett ögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den ende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära ideal. Glad drog han ut att kämpa — för Frankrikes ära, för Napoleons eller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.
Caroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet och praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen och festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa uppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig upp och spela en roll.
Därför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat och dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande ögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen, som på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina spörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats handlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och hans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen — det har nämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått, att han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse med de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han var konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon understödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt eller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg att själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra äventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna rike.
Att Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående förbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats karriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl antagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon, som direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast troligt — hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom systern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.
Sin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han, efter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll befälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien skapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax att placera den — år 1802 under en tre månaders permission i Paris köpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i januari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel du Gouverneur.