Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv, utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades. Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.

* * * * *

Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket. Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka den rena absolutismen genom en konstitution.

"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar nationen, för mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse, samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig, samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen infört — intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla hjälpkällor voro utsinade — och efter att ha omtalat huru han förgäves under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé— — — av sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i armarna på honom. — — —" "Det blev beslutat att konungen skulle bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill. Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både folkets och furstens intressen." — — — "Se där vad eder olycklige monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart skall föra till det franska rikets undergång."

Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte. Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment. Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat betrygga och försköna."

"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt. Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att, om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."

Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen, som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället, misstog han sig i grund — tvärtom klandrades hans tilltag allmänt, till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som lett honom — och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha", säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"

Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé — det var nämligen ej vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. — "Det finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."

Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna, "få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens förmån — i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."

Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna under sitt eget överbefäl — Gustav III ville nämligen själv anföra de förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén, men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. — "Det är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar och utläggningar — i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt, när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan kan man förena alla detaljer — den minsta försumlighet kan nämligen i sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes, och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var oerhört lik sin morbror Fredrik den store."