Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt oberoende och sin absoluta makt."

Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom även med en smickrande skrivelse:

"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni jämte edra söner bli mottagen som en vän."

Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.

Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen, flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!

Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva, utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna — en heder som Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé — visserligen efter tio dagars väntan! — emottagen i audiens hos kejsar Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen — denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!

Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern 1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom bas för ett sådant fälttåg — en plan som Bouillé ingivit Gustav III och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för en aktion utan kejsarens medverkan!

Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst — i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari 1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med er. Därmed är allt sagt."

På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s död i mars öppnade — ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas furstar — för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet, dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv mycket kännbar" — se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva verket ägde i Europas ögon.

* * * * *