Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären. Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy, sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket. Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!
Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig kommando — "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.
Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att deltaga i striderna — en motgång som för en ättling av den lysande fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy — "en dålig general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette, Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne. Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen, till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.
Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter — om med rätt eller orätt, är svårt att avgöra — och infallet i Elsass kom aldrig till stånd.
Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt till England — kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde, komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning från Ludvig XVI till hans bröder — att sända penninghjälp till dem hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit gent emot dem — utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse", säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen, antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra aktstycken."
Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som
Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig
XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att
erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.
* * * * *
Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern, blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp. Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han dog år 1800 i London, 60 år gammal.
Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans härskare uppslukades.