"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."

Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs, hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst. Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.

Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han i henne fann en politisk vän och meningsfrände.

Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och utanför Frankrikes gränser.

I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och inflytelserik personlighet.

För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike, han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot Paris.

Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se, och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin, ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i översättning — med undantag för några ord och meningar är Fersens dagbok nämligen skriven på franska:

1791. juni 11. Hos Stegleman. Hos Sullivan.

12. Middag hos Sullivan.
13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. — —
och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan.
16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7.
17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom
citationstecken äro skrivna på svenska.]
19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar
i slottet från 11 1/2 till midnatt".

Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn, i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete — ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken, känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt, dessa penningar — beloppet har angivits ända till två miljoner — som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern Montmorin.