Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan — och antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.
Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet, och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga budskapet om att flykten misslyckats.
Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa hans täta besök:
26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28. Frukost, middag och te hos Sullivan.
Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om konungaparets öde!
Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame Sullivan. I dagboken läsa vi:
Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8. Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. — — — 15. Åt middag hos Sullivan.
Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den 20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå så många av hans vittsträvande planer strandat. — Denna del av hans mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk framgång.
Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen till ligans chef — en halsbrytande uppgift och en idé som kunde fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold" och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren, skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri, att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var ingenting mer att göra åt saken." — "Det är just vad jag befarat," tillägger Fersen.
På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord: "Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."