Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast följande har han antecknat i sin dagbok:
6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder. Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän. 7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito. 9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän, den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford. Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var mycket svartsjuk på mig. — — — Simolin skriver till madame Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig. Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning— — — 20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22. Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen tillsammans med Sullivan.
Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv, än både Fersen och hans konung.
Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla, som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört. Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford förut bott på hotell, han vid denna tid — vilket även en anteckning i Fersens dagbok anger — inredde sig ett eget hem, och att de tre vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya hem medtagit — madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans" med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet: "Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.
Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala, och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne, var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga män, som besökte huset, berättade mig."
Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage: "Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet — tvärtom kallade han henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro allt annat än sympatiska."
* * * * *
Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo storpolitik — efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling med samtliga europeiska hov — och dessemellan roade sig, befann sig Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en tidsfråga när han skulle återkallas.
Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse. Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i Paris, avslutas sålunda med följande passus:
"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt förvirrade."