På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han dagligen såg utspelas inför sina ögon.

Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon gång vågar han — då de exakta nyheterna tryta — komma med sina egna reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta, som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."

Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna — sin "très-chère, belle et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen, det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse för den kungliga familjen.

Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt sysselsatta älskarinna.

Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven, sedan tyckes han så småningom hava resignerat.

Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:

P. 27 juni 1791.

Sedan M. Facius underrättat mig om att ni lyckligt anlänt till

Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.

Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser, och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende till mig, om jag icke säger er sanningen.