Helsingfors den 5 november 1918. Alma Söderhjelm.
NÄR VOLTAIRES STOFT FÖRDES TILL PANTHÉON.
Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolution i tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomförde denna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallats upplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft förde fram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrens inom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna och ordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka man med rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormade mot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt, byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar. Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiska revolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartade blott alltför litet beaktade nydaningsarbete.
Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid som nyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar och teorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Den franska revolutionen är märklig också i det avseendet, att under dess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdet av det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernas djärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser man nationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningar och pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blott på upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn — oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever han icke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sina första blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingen under debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragit till att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare full av känsla och vältalighet, vars skrifter hos oss ha utvecklat grundsatserna för medborgerlig dygd och givit oss förmåga att pånyttföda vårt fädernesland! Och om han levde, vad skulle han då få se? Människans heligaste rättigheter trampade under fötterna och sitt eget namn utstruket från medborgarnas antal!" — "Sublime Rousseau", utropade abboten Fauchet i ett av sina "socialistiska" andraganden i Konventet, medan församlingens medlemmar applåderade frenetiskt, "sublime Rousseau, ande full av känsla och sanningskärlek! Du är en av de första som förstått rättvisans eviga lag! Varje individ har rätt till jorden, och bör ha denna rätt redan som en gåva av naturen, han tar den i besittning genom sitt arbete och den är begränsad genom hans likars rättigheter." Medan man i sanningens och rättvisans namn gjorde Rousseau till upphovsman för de mest olika läror: de som kommo till uttryck i rättighetsförklaringen och 1791 års konstitutionella statsförfattning, eller i Robespierres tyranniska Högsta-Väsenskult, Fauchets eller Rabeufs kommunism, var det i Voltaires allbekanta, i humanitetens namn riktade anfall på den kyrkliga obskurantismen, som man sökte försvar ej blott för slopandet av dogmerna och de kyrkliga institutionerna utan ock för avskaffandet av all religiös kult. Revolutionen sökte sålunda sina förebilder och sina idoler ej blott bland männen för dagen eller antikens hjältar utan även bland dem som varit dess verkliga andliga föregångare. Dessas minne hedrades på många sätt. De rationalistiska religioner, som uppkommo under Konventets och Direktoriets tid, voro genomandade av en sådan beundran för upplysningsfilosoferna, att den blev en formlig kult, och vid alla fester som höllos, ersatte man de gamla helgonbilderna med byster och bilder av Voltaire och Rousseau. Men redan långt innan dess hade den konstituerande nationalförsamlingen bringat humanisten och samhällsomstörtaren Voltaire den mest storslagna hyllning genom att föranstalta överförandet av hans kvarlevor till kyrkan Sainte-Geneviève, vilken kort förut, enligt ett beslut av nationalförsamlingen, hade helgats till ett Panthéon, de stora männens vilorum.
Voltaire hade år 1750 hos Ludvig XV anhållit om att få inträda i konung Fredrik II:s tjänst, och denne hade då uppställt såsom villkor för sitt medgivande, att Voltaire icke under hans livstid skulle återvända till Paris. När sedan tre år därefter brytningen mellan den franske filosofen och hans beundrande vän inträdde, såg sig Voltaire sålunda bannlyst från den enda plats i vari den, som han med hela sitt hjärta hängde fast vid. Han tillbragte några landsflyktens år i Genève och Lausanne, men flyttade 1758 till godset Ferney, vid Genèvesjöns strand, som hans systerdotter, madame Dénis, köpt för hans räkning, en liten remsa gammal fransk jord, som dock skänkte honom känslan att ha fått återvända till fosterlandet Under de nära 20 år, som Voltaire som en konung i de lärdes rike residerade på Ferney, fick han till fullo känna den stora popularitet, som han åtnjöt icke blott bland utländska lärda utan främst bland sina egna landsmän. Låt vara, att han här liksom annanstädes var utsatt för angrepp och förföljelse från deras sida, vilka gjort sig till fanbärare för obskurantism och dogmvälde, i alla fall fick han av ödet en gåva som förunnas få: han fick uppleva sin egen ryktbarhet, själv se sig vara den brännpunkt mot vilken alla deras händer sträcktes, vilka ville gripa fatt i en ny tingens ordning och en ny tid. Ännu mera än förr blev han i tillfälle att se sig beundrad och älskad, när han, den 83-årige gamle mannen, i februari 1778 kom till Paris. Där han bodde vid Rue de Beaune, i hörnet av Quai des Théatins — efter Voltaires död omdöpt Quai Voltaire — hos sin vän markisen Charles de Villette, blev han uppvaktad och hyllad av Paris' både litterära och diplomatiska värld, och var han än rörde sig, samlades omkring honom en entusiastisk, hyllande människomassa. Endast hovet iakttog på grund av Ludvig XVI:s religiositet en viss reservation. Trots sin höga ålder var han alltid beredvillig att mottaga dem som ville uppvakta honom, och gjorde även själv besök hos sina vänner bland konstnärer och skriftställare, skrev in sig i frimurarlogen "De nio systrarna" och bevistade ett av dess sammanträden, åhörde några av repetitionerna till den sista pjäs han skrivit, Irène, och var även till publikens enorma förtjusning närvarande vid första uppförandet av densamma, där han fick se sin egen byst bekransas och sitt verk krönas av ett tacksamt folk. Men alla dessa representationsplikter togo för mycket på den gamle mannens krafter, och ej ens tre månader efter sin ankomst till Paris dog Voltaire den 30 maj sent på kvällen.
Under hela sitt liv hade Voltaire kämpat mot den vrångbild av kristendomen, som den franska kyrkan erbjöd, och mot detta välfödda prästerskap, som mot klingande mynt prånglade ut syndernas förlåtelse. Prästerna hade med alla till buds stående medel försökt värja sig mot hans mördande anfall, vilka drogo en så betydande del av kyrkans trogne över till de nya lärorna, men i dessa fejder hade Voltaire alltid behållit övertaget. När han var död, sökte de taga skadan igen. Kyrkoherden i Saint-Sulpice utfärdade redan på Voltaires dödsdag förbud att begrava honom i Paris. Man tänkte nu på att föra hans stoft till Ferney, där Voltaire låtit åt sig bygga en gravkammare, och sedan släktingarna av en viss abbé Gaultier erhållit intyg på att han kallats till den döendes läger för att bikta honom, men ej kunnat göra det, emedan denne redan var medvetslös, tycktes intet hinder föreligga för överförandet av Voltaires stoft till det hörn av Frankrike, som i nära tjugu år varit hans hem. Men rädd som man var, att under den långa tid som färden till Ferney skulle draga, de kyrkliga myndigheterna i Annecy, under vilket Ferney lydde, skulle få tid att hindra hans begravning också där, beslöt man sig för att föra hans stoft till Scellières' kloster. Där hade Voltaires nevö abbé Mignot, som var klostrets föreståndare, för honom utverkat en viloplats i klostrets gravvalv. Den 1 juni fördes Voltaires lik, efter att i största hast hava balsamerats, i en enkel hyrvagn till Scellières, och dagen därpå förrättades jordfästningen. När det hela var över anlände ett brev från biskopen i Troyes, som förbjöd begravningen. Då de klerikala myndigheterna ej under Voltaires liv kunnat hindra entusiasmen för honom att taga sig ett uttryck, förhindrade de sålunda åtminstone det franska folket att vid hans bår offentligt ge uttryck åt sin sorg. Men trots alla förbud som från deras sida utfärdades både mot uppförandet av Voltaires dramer, mot läsningen av hans arbeten, mot nämnandet av hans namn i skrift och tryck, kunde de ej hindra varken samtid eller eftervärld att hedra hans minne.
Då den konstituerande nationalförsamlingen påbjöd kyrkogodsens försäljning och kongregationernas upphävande, blev även Scellières' abbotstift indraget till staten. Nu måste en förflyttning av Voltaires kvarlevor äga rum, och efter en ädel tävlan mellan flere ivriga städer och kommuner, vilka till och med voro betänkta på att fördela Voltaires kvarlevor likt helgonreliker, stannade företrädesrätten hos Romilly, grannkommun till Scellières. De goda herrarna i Romilly hade redan beslutat nöja sig med Voltaires huvud och ena arm, då de sålunda hugnades med hela det lyckligtvis odelade stoftet.
Ända från revolutionens början hade emellertid spörsmålet varit uppe om att i triumf föra Voltaires kvarlevor tillbaka till den stad, därifrån de på ett så brutalt sätt bannlysts. Men det var först genom hans ovannämnde vän f.d. markisen Charles de Villette, som var gift med hans systers adoptivdotter, och vilken gjort sig till speciell tolk för det nya Frankrikes Voltaire-dyrkan, som denna tanke blev verklighet. I början av året 1791 framställde nämligen Villette "i en mängd medborgares namn" inför Paris' borgmästare planen att staden Paris skulle ombesörja förflyttningen av Voltaires stoft till Panthéon. Paris' stadsstyrelse sände också i detta syfte en skrivelse till nationalförsamlingen, och församlingen gav sitt konstitutionsutskott i uppdrag att framkomma med förslag om de åtgärder som borde vidtagas.
Den 30 mars 1791 föredrog Gossin i nationalförsamlingen utskottets betänkande. Det mynnade ut i förslaget, att man skulle utfästa den 30 maj, d.v.s. den trettonde årsdagen av prästernas förbud att begrava Voltaire, för att återbörda honom till Paris. Man skulle genom denna handling visa sin tacksamhet mot den man som gjort människorna mottagliga för tolerans och frihet, och man ansåg att rättvisan och filosofien borde få segra just på årsdagen av den dag, då obskurantismen försökte döma Voltaires minne till glömska. Beslutet åtföljdes av en motivering som i sin vältalighet ej är i behov av kommentarier:
"Namnet stor har givits Voltaire av hela det förundrade Europa."