"Efter hans död ha alla nationer enats om att kalla honom så, och när alla hans belackare nu ha gått under, har hans minne blivit odödligt."
"Voltaire har rest sig själv ett monument, vilket vilar på basen av de största gärningar och de största snillefoster, Voltaire har lamslagit fanatismen, uppenbarat de ända till hans tid avgudade orättvisorna i vara gammaldags institutioner, slitit sönder den slöja som täckte alla slag av förtryck, han har redan långt innan den franska konstitutionen gjorde det, proklamerat att den som vältjänar sitt land ej har behov av några anor. Mont-Juras slavar sågo honom skaka det gamla träd, som vi efteråt ryckt upp med rötterna, han har ropat på hämnd för familjerna Sirven, Calas, och andra, vilka blivit mördade i rättvisans namn, ja, på hämnd för hela mänskligheten långt innan vi utströko ur vår bloddrypande lagstiftning de lagar som dömde dessa vittberyktade offer till döden. Det franska folket har tagit åt sig den skymf som tillfogats denne store man, och det franska folket vill gottgöra den. Fransmännen vilja, efter att själva ha blivit fria, unna tankens befriare samma ära som de visat en av frihetens grundläggare." [Mirabeau hade förut blivit begraven i Panthéon.]
På grund av den gjorda framställningen fattade församlingen nu — som det tyckes enhälligt — beslutet att Marie-François-Arouet-Voltaire var värdig att bli föremål för de ärebetygelser med vilka fosterlandet hedrade sina stora män, och Paris-departementets direklorium erhöll i uppdrag att till Voltaires ära föranstalta en stor festlighet.
Medan ännu förberedelserna till densamma pågingo, voro tidningarna redan fulla med detaljerade och entusiastiska beskrivningar av festprogrammet. Denna fest skulle, bebådade man, med sina kostymer, tecknade av artisten Dagourre, och med herr Célerier såsom högste arrangör bli så ståtlig, att parisarna aldrig förr sett något sådant, den skulle bli fullt värdig både den nation som firade den och den store man, till vars ära den föranstaltades. I en tidning uppdrogs en parallell mellan Voltaires apoteos, sådan den nu förbereddes, och Descartes' begravning. I "La Chronique de Paris" publicerade en herr Mahérault ett brev till Charles Villette, där han full av entusiasm tackar denne för det mod han ådagalagt genom att uppmana fransmännen till att bringa Voltaires kvarlevor i säkerhet och hedra hans minne, och där han framlade sitt eget lilla bidrag för att, som han sade, "understödja Villette i hans vältaliga klagomål". "Och", utropar han, "borde ej alla litteraturens och frihetens vänner foga var sin blomma till den krans, som fosterlandet och de sköna konsterna nu stå i beråd att binda till Voltaires ära? Skola vi någonsin kunna göra nog för denne odödlige man, vår revolutions föregångare och profet? Aischylos och Sokrates gingo ej upp mot Voltaire, och man reste likväl altaren för att hedra dem. Vi, som är fria som grekerna, böra ävlas med att så snart som möjligt gottgöra de orättvisor, som tyranniet gjort sig skyldigt till." De blommor som han för sin del ville fläta in i Voltaires minneskrans, utgjordes utav några av den kungliga censuren på sin tid strukna strofer ur en hyllningsdikt vid Voltaires död, som en viss poet Roucher författat och publicerat, och till vilka Mahérault erhållit manuskriptet. Skaldens indignation hade flammat upp vid tanken på huru "fanatismens hydra" nekat Voltaires heliga kvarlevor ett minnesmärke, men i slutstrofen tröstar han sig själv och sin samtid med orden:
"Eh, qu'importe, après tout, à cet homme immortel
Le refus d'un asile à l'ombre de l'autel?
La cendre de Voltaire en tous lieux réverée
Et fait de tous les lieux une terre sacrée:
Où repose un grand homme, un dieu vient habiter."
Att samtidigt en viss opposition skulle väckas mot beslutet att hedra den mans minne, vilken mot kyrkan slungat sitt hädiska anatema, var icke oväntat — alla belackare voro dock ännu icke döda eller bragta till tystnad. En massa flygblad utkommo under väntan på festen. Det märkligaste av dem var en protest, undertecknat av en präst, medlem i stadens styrelse, Quatremère, eller som han kallade sig "Quatremère från sektionen de Oskyldiga", och jämte honom av hundra andra, och som uppspikades överallt i Paris. [Paris var delat i 48 valdistrikt eller s.k. sektioner med olika stundom rätt pittoreska namn, såsom t.ex. "De röda barnen" etc. Ifrågavarande sektion hette egentligen "De oskyldigas torg".] Man protesterade mot den ära som tillämnades Voltaires minne dels av religiösa skäl, dels emedan en så storartad festlighet skulle förorsaka fosterlandet alltför stora utgifter. Men broschyren väckte häftig indignation. "Jag vill icke", skriver en insändare i "La Chronique de Paris", "svara på de oskyldiga invändningar herr Quatremère från sektionen de Oskyldiga har att göra i religiöst avseende, emedan man omsorgsfullt har undvikit att blanda in något religiöst moment i denna profana fest, som bör bära en rent medborgerlig karaktär, emedan den föranstaltas av filosofer och konstnärer för filosofiens och de sköna konsternas fader." Men vad den ekonomiska sidan angår, ansåg insändaren, att herr Quatremère helt och hållet misstagit sig i sina kalkyler. Visserligen skulle med de anordningar som vidtagits, festen komma att kosta staden Paris 100,000 écus, ifall det nämligen varit staden som betalat den. Men nu hade den store mannens personliga vänner, vänner till fosterlandet, samt dessutom teatrarna, skriftställarna och de olika korporationerna övertagit var sin betydande anpart av omkostnaderna, och dessa skulle därför nu stiga endast till 18,000 livres. Men med dessa 18,000 livres lockade man 18,000 främlingar till Paris, vilka utan tvivel skulle lämna kvar i Paris minst 180,000 livres!
En hel massa andra uttalanden i samma riktning gjordes även, och Voltaires lov sjöngs överallt. I en broschyr med titeln "Voltaires välgärningar mot det franska folket" skildras de missförhållanden, som Voltaire hade bekämpat. "Konungarna skyndade till prästernas hjälp och prästerna till konungarnas", heter det här. "Kyrkan sade: tänk icke, eller bannlyser jag dig. Regeringen sade: motsäg mig icke, eller jag dödar dig." I ett annat flygblad hette det: "Voltaire var den förste filosof, som modigt och öppet angrep fördomarna, vidskepelsen, fanatismen, feodalväldet och alla slag av tyranni. Han gjorde lika som det franska folket, han erövrade Basliljen innan han utarbetat grunderna för konstitutionen. Ty hade han ej omstörtat alla de fästningar, som dumheten rest, hade han ej brutit de bojor, som bundo vårt förnuft, så hade vi aldrig, nej aldrig, kunnat fatta de upphöjda tankar, vi nu hysa." Till och med kyrkans män voro uppfyllda med entusiasm, så t.ex. skrev kyrkoherden i Saint-Sulpice, vars föregångare just var den som förbjudit Voltaires begravning, ett brev till nationalförsamlingen, i vilket han uttryckte sin tillfredsställelse över församlingens beslut. "Ack", säger han här, "om Voltaire och Rousseau nu levde, skulle de se hela Frankrike för sina fötter."
Dagen för Voltaires apoteos, som från början hade bestämts till den 30 maj, blev flera gånger uppskjuten. Förberedelserna för densamma togo så mycket tid i anspråk att man var tvungen att förlägga den till början av juli månad. Till att börja med bestämde man dagen till den 4 juli, men ändrade den sedan till den åttonde. Emellertid, när Voltaires kista skulle föras från Romilly till Paris, hejdades processionen av entusiastiska människoskaror, och då man överallt där den drog fram ville bringa den store tänkaren sin särskilda hyllning, fördröjdes ankomsten till Paris med flera dagar. Först söndagen den 10 juli var man äntligen framme. Vid gränsen för departementet Paris mottogs processionen av huvudstadens prokurator, och vid Charenton, stadstullen, av en deputation, sänd från stadens fullmäktige. Jämte dessa officiella funktionärer hade en mängd deputationer, bland annat från nationalförsamlingen och från en del patriotiska föreningar, anlänt, dessutom hade längs hela vägen tåget följts och möttes även nu av entusiastiska skaror, vilka överhöljde Voltaires kista med blommor.
Det hade, såsom redan sagts, varit meningen att högtidligheterna skulle försiggå samma dag som Voltaires stoft anlänt till Paris. Men i anledning av ett ihållande störtregn, som hela dagen pågick, uppsköts den till följande morgon klockan 8. Man beslöt emellertid, att Voltaires kista ännu samma dag skulle föras till Bastiljplatsen, därifrån processionen skulle begynna följande morgon.
Det var ett långt tåg som nu satte sig i gång från Charenton till Bastiljplatsen. Här på Bastiljens ruiner, just där det torn stått, i vilket Voltaire tvenne gånger hållits inspärrad, hade man byggt en plattform, på vilken kistan skulle nedläggas. Men innan den sänktes ner, lyftes den på starka händer högt i luften, så att den kunde ses av den oöverskådliga människomassa som samlats här. Efter ett ögonblick av djup tystnad brast massan ut i frenetiska handklappningar. På Bastiljplatsen hade man även planterat träd och häckar, samt av stenar från den förstörda fästningen rest en klippa, på vilken en mängd deviser och emblem — mera i tidens smak än egentligen vackra eller spirituella — hade anordnats. På en av stenarna stodo sålunda följande ord inristade: "Mottag, Voltaire, på denna plats, där despotismen slog dig i bojor, de ärebetygelser, som ditt fädernesland nu ägnar dig."