I en av de aristokratiska tidningarna, l'Ami du Roi, omtalades gäckande, att festen blivit uppskjuten på grund därav "att den aristokratiska himlen av låg avund och för att fördröja den triumf man förberedde den store mannen, denne store Voltaire, som var gudomens rival och besegrare, utgöt strömmar av regn".
Under hela natten mot måndagen och på morgonen den 11 var vädret knappast bättre, regnet silade fortfarande ner och det blåste en orkanlik storm. Kortegen, som skulle börja klockan 8 på morgonen, kunde omöjligt äga rum, och man var redan betänkt på att uppskjuta festen ännu en dag. Men då vid 12-tiden himlen klarnade, beslöts att man skulle bestämma festens firande till klockan 2.
I den officiösa tidningen "Le Moniteur" ingår en noggrann beskrivning om kortegens sammansättning och dess gång genom Paris.
I spetsen för densamma red ett detachement kavalleri, sedan följde sappörer och artillerister och nationalgardets unga elever. Därefter skolornas deputationer, de patriotiska föreningarnas representanter, som buro en mängd deviser, bland vilka man fäste sig vid en med inskriften "Den som dör för sitt fosterland kan dö lugn", samt talrika deputationer från nationalgardets olika bataljoner samt en grupp hallarnas starka män, beväpnade. Därefter buros porträttreliefer av Voltaire, J. J. Rousseau, Mirabeau och Deslille, alla grupperade kring Mirabeaus byst. Följde så i ordningen, med monsieur Pallay i spetsen, de arbetare som hade använts till att förstöra Bastiljen, bärande hjälmar, kedjor och kanoner, som blivit funna vid Bastiljens intagande. På en ställning bars sedan valmännens förhandlingar från 1789, samt ett arbete av Dufaulx med titeln "Parisinsurrektionen". Sedan följde medborgare från förstaden Anthoine, den stadsdel i vilken Bastiljfästningen var belägen, vilka buro Bastiljens flagga samt en relief av fästningen — de hade i sin mitt en i nationalgardets dräkt till amazon klädd medborgarinna, som sades icke allenast hava varit med vid Bastiljens stormning utan även tagit en verksam del i denna. Till denna grupp hade sällat sig en mängd medborgare, beväpnade med pikar, på vilka de buro röda mössor med inskriptioner, sådana som "Av detta vapen föddes friheten". Följde så medlemmar av det första nationalgardet, klädda i sina ursprungliga uniformer, bärande mellan sig en reproduktion i miniatyr av Bastiljfästningen, vilken var beställd för departementet Paris. Efter dem kommo jakobinklubbens medlemmar — att dessa ej hade sällat sig till de övriga patriotiska föreningarna visade tydligt nog klubbens särställning och betydelse redan vid denna tid. Nya grupper bildades av medlemmarna av elektorsförsamlingarna av 1789 och 1790 samt av schweizergardena. Nu kom Houdons Voltaire-staty, som var omgiven av pyramider på vilka man hängt medaljonger, där namnen på Voltaires förnämsta verk funnos ingraverade, samt efter denna en Voltaire-staty i guld prydd med en lagerkrans och buren av män i antika dräkter, samt strax efter denna en kista av guld, vilken innehöll Voltaires arbeten i 70 volymer, i den upplaga som Beaumarchais med stora uppoffringar utgivit. Kring denna kista hade akademiernas deputationer och skriftställarna grupperats. Efter ännu en mängd deputationer, från sektionerna, från unga artister, nationalgardena och stadsmyndigheterna, från olika orter i Paris departement, samt en talrik kår av sångare och musiker, kom själva sarkofagen. Denna var av porfyr, enkel och vacker i antik stil. På dess lock framställdes Voltaire liggande på sitt dödsläger med en brusten lyra vid sidan, medan odödlighetens genius höll en krans av stjärnor över hans huvud. Framsidan av sarkofagen var försedd med inskriptionen: "Han hämnades Calas, La Barre, Sirven och Montbailli. Såsom författare, diktare, tänkare och historiker har han fört människoanden framåt och förberett oss för friheten." På sidorna hade man ristat tvenne inskrifter: "Om människan är född fri, bör hon behärska sig själv" och "Om människan har tyranner, bör hon avsätta dem". Likvagnen drogs av tolv gråvita hästar, av vilka tvenne hade skänkts av Marie-Antoinette, och vilka kördes av kuskar klädda i antika dräkter. Fyra sceniska masker smyckade vagnens fyra hörn och fyra genier med sänkta facklor prydde dess sidor. Tätt efter vagnen följde nationalförsamlingens och pariserstadsstyrelsens deputationer samt deputationer från kassationsdomstolen, de övriga domstolarna, fredsdomarna och en bataljon veteraner. En kavallerikår avslutade tåget.
Från Bastiljplatsen gick tåget längs bulevarderna till operaplatsen. Man gjorde ett uppehåll framför operan, vars fasad pryddes av Voltaires byst och av blomsterkransade medaljonger, vilka buro som inskrift namnen på hans operatexter: "Pandore", "Le Temple de la gloire" och "Samson". Medan sångaren Chéron krönte Voltaires byst med en lagerkrans, skyndade sångerskan madame Ponteuil i ett anfall av entusiasm, som delades av de övriga artisterna, fram och kysste bilden. Sedan fortsatte tåget längs boulevarderna ända till Place Louis XV, Quai de la Conférence och Quai Voltaire. När tåget nådde Tuilerierna, stodo alla slottets fönster på vid gavel, utom i ett enda rum, där gardinerna voro nerfällda. Där gömde sig det några dagar tidigare från sin nesliga flykt återförda fångna kungaparet för människornas blickar, och först när tåget passerade under fönstren, hade en flik av gardinen lyfts upp, varvid man kunnat se Marie-Antoinette.
Framför det hus, som ägdes av Charles Villette, stannade kortegen ånyo. På huset var anbragt en platta med inskriften: "Hans ande finnes överallt, men hans hjärta är här" — detta för att angiva att Villette verkligen var ägare till Voltaires hjärta. På gatan utanför huset hade man rest fyra höga popplar, förenade med varandra genom eklövsguirlander, bland vilka hängde en stor krans av rosor. När sarkofagen passerade genom den lövsal, som bildades av popplarna, lades rosenkransen på kistan. Dessutom hade man här uppfört en amfiteater, på vilken en skara unga skönheter tagit plats, klädda i trikolorens färger: kransar av röda rosor på huvudet och blå skärp om sina vita klänningar. De buro i händerna eklövskransar, den medborgerliga dygdens symbol. Här uppstämde nu en kör en triumfsång, komponerad av den kände kompositören och föreståndaren för musikkonservatoriet, Gossec, till ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas, och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga flickor följde efter dem.
Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83 års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte sig kortegen åter i rörelse.
Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.
I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak. Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av Bastiljplatsen."
Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel. Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och frihetens fäder."