Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik, nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd, prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."

Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:

"Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog sin början från Bastillen, straxt efter middagen hant ej till Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess förbigång varade tre fjärdedels timme. Jag blir förmodligen snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt. Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre. Efter hand skingrade folket sig."

Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.

DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.

"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och ihållighet. Huru — mänskligt att se — långt tilltagen var ej den tid av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!

Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat. Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla adelsgods.

Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig, högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och förstod det — de många pamfletterna som i åratal haglat ned över Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera — talade ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och 1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan, medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.

Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället — Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater — det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som — även de på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois. Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av Angoulême och Berry.

Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage, de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således, efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för hennes skull utsätta sig för fara.