Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de Polignac, en stor förställningsförmåga — i grunden var denna till det yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna, vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt, hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen. Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac, och sina två söner — dessa båda som senare skulle bli inblandade i konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast 9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast föranledde julirevolutionen.

Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära. Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin vänskap överhopade henne.

De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän, industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution — och ekot av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot "fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare sitt hat mot det nya Frankrike.

* * * * *

Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av emigrationen, särskilt efter 1792 — förefunnos icke i början av densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd. Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt. Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med greven av Provence.

Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå, att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.

I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri, konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom utövandet av detta älskvärda värdskap — Artois' svit bestod nämligen av 82 personer!

Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära 50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man bäst borde utnyttja situationen.

Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco. Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom — Goethe, som såg henne vid denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden, som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda dotter, prinsessan Louise.

Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria, oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais, som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska flickhjärta — alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.