Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.
I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda. Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader- och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad, och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid, och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre". Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade först med hennes död.
Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka." Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål, några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro bundna vid livet."
En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.
I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.
Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten, med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.
På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll, som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet, hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.
Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon — han hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far och farfar bortlämnat — var visserligen icke heller han utrustad med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla slott, det ryktbara Chantilly.
Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget. Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot envåldsmakten.
Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés" dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro, och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom, beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt — man berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka han sedan själv hopfogade till ett helt.