Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev, präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig, rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt" Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare, som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne, hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge, personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i det ögonblicket är jag tröstad."

Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21 januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris. Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.

Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel, och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han i vännernas korrespondens benämnes.

Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den 9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt sammanträffande med dem. — — — Simolin var rörd till tårar över vad hon sagt honom."

Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz; förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat. Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. — "Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg, såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."

För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett vågsamt och spännande kärleks Spel.

Anteckningarna berätta:

14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig. Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, han var utgången, vi drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.

15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz tog upp min frukost till mig när han gick ut. Kl. 1/2 11 kom hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt dörrarna, och drack te där till kl. 11. Hans kammartjänare kom tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade flytt från hertigen av Wirt

[Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat, utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den tid jag var här och dessutom M:s dagbok.