För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19 begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:
Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset kl. 6 på kvällen, och då han var utgången, gick jag dit genom bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta åt han av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick på teatern, men han stannade hemma med Gog. för att invänta mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.
21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt — — — Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera min ankomst och anhöll om att få träffa honom. Man släppte in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte ingenting. — — —
Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien, att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford, han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen "Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som troligen hette Joséphine.
I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild, färgstark och i tidens mest omtyckta format — miniatyrens.
Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara sig vara kurirer. Från och med den 1 mars — just det datum, som betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel — vidtaga åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford — nu i hans nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro oskiljaktiga.
Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat. "Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."
Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen och i mars framställdes från två olika håll — Bouillé och Gustav III — samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III uppvakta engelska konungen: — "det förefaller mig," skriver Gustav III vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag, och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England gynna detta företag."
Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag, tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30 mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta, han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani, hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon har ej talat om detta för herr C… emedan han är så rädd och försiktig, att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av. Det är därför han ej vill hon skall råka J…, ty han har annars inga hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C…. och fråga efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar, skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan, hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med hattarna."
Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna tanke."