Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta avseende så betecknande som följande anteckning:
Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan. Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv, förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god, men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid, vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde därför ej bry oss om det omak vi förorsaka — samt dessutom, att om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas, och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa. På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var — och det av precis samma skäl som jag på morgonen — absolut emot planen och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom att vidtaga åtgärder i denna riktning.
Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.
Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta förslag — och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat på huru nära han i själva verket stod drottningen! — "Idén därtill är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den för honom." — — — I samma brev visar han även sin solidaritet med Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att tjäna er."
Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös. Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.
Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig", skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M. Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad, om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades, bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon gång baron von Beck, Preussens envoyé — — —" Och på ett annat ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel, och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att draga sig därur."
En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden. "Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."
När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att låta Fersen själv berätta.
Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:
Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000 fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen stodo utanför stadsportarna — alla människor sprungo omkring för att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna, som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon, alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd; allt detta väckte oro. — Jag gick för att meddela Crawford underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans, vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines diamanter — — —