Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.

Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
fingo dåligt nattkvarter.

Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
kl. 8 på kvällen.

I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag av en bila: "la mort" — och slutligen den 27 januari på kvällen det dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande minnen kommo för min tanke." — — — Och anteckningarna i dagboken ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig. Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och konserter."

Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka." Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.

* * * * *

Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt dagliga liv tillsammans — Simolin däremot var på grund av sina diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister därstädes.

Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara tillsammans utan ceremonier, och för emigranter — gamla och nya vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.

Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna, om icke för hennes egen skull — ty såsom personlighet var hon utan betydelse — så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28 juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.

Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att fortfarande få vara tillsammans med henne — — —.