Men varför publicerade icke madame Louvet och Bosc dessa papper, efter att med så mycken möda ha förvärvat dem? Det är svårt att avgöra. Dock torde orsaken härtill ligga i att de båda vårdarna av medkämparnas minne ej ansågo tiden lämplig för att låta dessa röster från andra sidan det okända tala om sina strider för friheten, om vad de lidit för de republikanska idéerna. Napoleon Bonaparte hade gjort sin statskupp, militarismens ideal hade stigit högt över alla andra, och flammorna från revolutionens väldiga offerbål hade slocknat. Den nya regimens lösenord var tystnad.

År gingo efter år, och Lodoiska framlevde dem i stilla tillbakadragenhet. Det är ej mycket man vet om hennes senare levnadsöde. Dock tyder allt på att hon förblev den energiska kvinna hon alltid varit. Så t.ex. hävdade hon energiskt sin rätt till Faublas-romanerna, som länge blevo hennes förnämsta inkomstkälla. Hon stämde upprepade gånger inför domstol bokhandlare och förläggare, som sålt eftergjorda upplagor av hennes mans böcker. Hon anhöll även hos direktoriet om tillstånd för sin son Félix att få besöka det statens läroverk, där de mäns söner fingo inträde, vilka gjort sig förtjänta om fosterlandet, och genom Siéyès' förmedling beviljades denna anhållan.

Förhållandet till sonen synes under hans yngre år ha varit gott. Men sedan sonen blivit myndig uppstod en häftig tvist om arvet efter fadern, som Félix Louvet ville frånkänna sin mor. Följden blev en långvarig process, som slutade till madame Louvets nackdel, såtillvida att hon blev tvungen avstå Chancy till Félix. Själv flyttade hon till Paris och levde i många år i fullkomlig brytning med sin son. En försoning tyckes emellertid ha kommit till stånd, ty madame Louvet dog på Chancy — till följd av en tillfällig olyckshändelse — den 9 februari 1827. Hon var då 67 år gammal. Louvets älskade Lodoiska hade sålunda överlevat honom i trettio års tid!

Såsom prov på madame Louvets stil kan ett utdrag av ett hennes brev till Bosc vara av intresse, det vittnar ovedersägligt om hennes förtvivlan över Louvets död lika mycket som om den vänskap Bosc visat dem båda. Brevet är börjat den 20 mars 1798 och sedermera lämnat å sido, samt återtaget och avsänt mera än två månader senare:

Jag hade ej alls råkat Lemaire sedan thermidor men mötte honom på gatan den 24 ventôse. Jag frågade med oro efter nyheter från Er, ty jag har alltid haft och kommer alltid att hysa för Er en så stor aktning, att jag ej fruktar för att Ni ej skulle sända Edra vänner något livstecken, när de äro försänkta i sorg. Ack! Bosc, jag upprepar med förtvivlan i hjärtat vad jag redan förr skrivit till Er: varför lämnade Ni oss? Ni var den enda vän som vi hade i världen, varför reste Ni så långt bort från oss? Ack, om Ni ej hade gjort det, hade han levat ännu! Ni tror det inte, men om Ni vore här, skulle tusen småsaker bevisa att det är så. Nej, Ni kan ej föreställa Er vad vi lidit. Tänk Er blott alla gräsligheter från den 31 maj, riktade mot ett enda offer, alla de förföljelser som alla våra vänner förr varit utsatta för, samlade på en enda individ — den siste girondisten — — — Ack, Bosc, varför lämnade Ni oss?

Döden har berövat mig alla dem, som jag hållit mest av. Det som återstod mig av vänner och familj, såg jag ju nästan aldrig, det vet Ni. Min själ var helt fylld av honom, jag kände ej, tänkte ej på, existerade ej för någon annan än honom. Men jag har haft en gränslös sorg som förtärt mig, och som jag aldrig kunnat tala om för någon, det är den svartsjuka, som jag hyst till denna Republik, som var min rival. Republiken, med vilken jag fick lov att dela det hjärta som var helt mitt. Jag ägnade mig också åt att förvalta vår lilla förmögenhet (Ni vet, på vilket sätt vi förvärvat den) i det hopp att vi en gång skulle kunna få leva det undangömda liv, som jag så mycket längtade efter. Jag tänkte mig alltid, att när republiken en gång skulle bli upprättad, skulle min käre Louvet ej vara upptagen av annat än sin hustru och sitt barn. De litterära arbeten, som vi alltid gjort tillsammans, skulle ha blivit vår enda sysselsättning. Annars hade han ägnat mig hela sin tid. Jag var redan nära att nå detta mål som jag alltid längtat efter — — —. Efter så många stormar såg jag äntligen en hamn. Jag tänkte mig att jag skulle få återuppleva — under en soligare himmel än denna — de vackraste ögonblicken i mitt liv — — Då öppnades plötsligt avgrunden och jag föll levande i den — — o Gud, sedan tretton år hade jag ej mera trott att jag skulle levande falla i den! — — —

Det är länge sedan jag började mitt brev, kanske tre hela månader. Ingenting har ett slut — — Ni kunde leva varken i Frankrike eller i Italien. Jag lever här i Paris, på samma ställe som förr, i samma hus, i samma rum där han levat vid min sida. Han dog just här i detta rum, endast några steg från den säng där jag sover, tyvärr dock ej ännu den eviga sömnen.

Hurudan var Lodoiska som personlighet och hur såg hon ut? Därom finnes ingen pålitlig utsago. Louvet själv skriver om henne: "Denna sällsynta kvinna, som var begåvad med alla själens och hjärtats härliga egenskaper" och på ett annat ställe: "O, Lodoiska, vad hon var vacker! Vad jag älskade henne! Hennes älskade namn är alltid på mina läppar, hennes dyrkade bild i mitt hjärta!" Han talar också om hennes fina händer, men han ger icke några närmare detaljer om hennes utseende. Hennes samtida kallade henne "la belle Lodoiska" — ty de kallade henne verkligen Lodoiska! Men det finnes ett vittnesbörd i motsatt riktning. Skådespelerskan Louise Fusil har nämligen i sina "Souvenirs" talat om att hon sammanträffat med Louvet och Lodoiska hos fru Talma, och hon beskriver henne såsom "ful, svart, koppärrig" och hennes uppträdande som "det mest vulgära". En av samtidens historiker, Barrière, som såg henne då hon var gammal, beskriver henne däremot sålunda: "Hon var ju ej längre ung, när jag såg henne första gången, men hennes drag voro regelbundna och hennes uppträdande på samma gång enkelt och värdigt. I hennes vanligen så lugna ansikte kunde man skönja återspeglingen av en högsint själ och en stark vilja."

Och utan tvivel visade Lodoiska under hela sitt liv, i sin brinnande och trofasta kärlek till Louvet, genom sitt mod och sitt uppoffrande sinne, att hon ingalunda var endast hjältinnan i Faublas' kärleksäventyr, utan en ovanligt duktig och dugande hustru, en god arbetskamrat, en stolt och stark kvinna.