Girondisternas arbete på att uppvigla de södra provinserna lyckades ej, och under mera än två månader förde Louvet och hans vänner en mycket prekär tillvaro. En lång tid voro de gömda i Saint-Émilion, och det var här som flera av dem, även Louvet, skrevo ner sina minnen från revolutionen. Men Louvets längtan efter Lodoiska och hans oro för henne blevo honom övermäktiga. Och slutligen riskerade han allt för att sammanträffa med henne — han begav sig till Paris. Medan Robespierre alla dagar sände några av hans forna vänner till stupstocken — han berättar vackert huru han vid ett skjutshåll mottog budet om madame Rolands avrättning — lyckades han smyga sig in i Paris den 6 december. Här sammanträffade han med Lodoiska, som bodde hos en av hans vänner, vilken dock vägrade att längre hysa henne efter Louvets ankomst. Två hela månader höllo sig nu Louvet och hans hustru dolda i Paris, allt under det tre olika arresteringsorder sändes mot honom av revolutionstribunalet, och under det Lodoiska arbetade på att finna en säkrare tillflykt för dem. Då intet annat fanns att göra, fattade de beslutet att Louvet skulle bege sig till Schweiz, där många konventsmedlemmar redan före honom funnit en tillflykt, och den 7 februari 1794 lämnade han åter tillsammans med några säkra vänner under förklädnad Paris. I staden Echallens i Vaud levde han sedan flera månader under det antagna namnet Jean-Joseph Frauchaud.
Lodoiska besökte honom en gång under denna tid. Men hon var tvungen att återigen lämna honom för att likväl i början av juli komma igen och stanna hos honom. De bosatte sig nu på landet ett stycke utanför Echallens.
Här i sin tillbakadragenhet hörde de om Robespierres och skräckväldets störtande. Det var också här som Lodoiska födde deras ende son, Félix. De vågade ej i dopattesten skriva ut sina familjenamn, men det har varit lätt att identifiera dessa, emedan de uppgåvo sina egna och sina föräldrars fömamn fullständigt och även namnen på de orter, där de båda voro födda.
När Louvet efter thermidor kom tillbaka till Paris, satte han själv upp ett litet tryckeri jämte en därmed förbunden försäljningslokal i Palais-Royal, eller Palais-Égalité, som det då hette, Han redigerade nu nya upplagor av Faublas, men började därjämte också förlägga andras arbeten. Så är Louvet t.ex. utgivaren av den första upplagan av madame Rolands memoarer, "Appel à l'impartiale postérité", som han kallade dessa memoarer, till vilka manuskriptet hade lämnats honom av fru Rolands gamle vän Bosc d'Antic. Louvet tog såsom sin uppgift att söka upp och samla de anteckningar, som han och hans vänner under olyckans och förföljelsens dagar hade gjort och vilka de lämnat hos en madame Bouquey i Saint-Émilion. Han började även på nytt utge La Sentinelle, nu såsom sin egen tidning. Hans hustru hjälpte honom troget i all hans möda. Då Louvet var mycket upptagen av sitt arbete i konventet och senare i de femhundras råd skötte hon ensam butiken och hela tryckeriets ekonomi. Det var också hon som fick mottaga alla de angrepp, som Louvet för sin republikanisms skull var utsatt för från de moderatas sida. Gång på gång trängde Frérons "gyllene ungdom", såsom den forne våldsmannens aristokratiska lärjungar nu kallades, in i hennes butik, förstörde böcker som ej voro dem behagliga, och ställde till skrik och oväsen. De riktade sig också ofta direkte mot henne, höjde sina knölpåkar och ropade: "À-bas la Louve! À-bas la belle Lodoiska!" den vackra Lodoiska tog allt detta med jämnmod.
Vid denna tid levde Louvet och hans hustru ej mera så tillbakadraget som förr. De hade en krets av kamrater, vilka voro dem tillgivna och stodo dem nära. Det var vänner till girondisterna och dessas familjer, allt som fanns kvar av deras förra krets: journalisten Lemaire och dennes hustru, madame Brissot, och framför andra Bosc. De hade också relationer med en annan vän till den rolandska klicken, genèvaren Gosse, som de genom Bosc kommit i beröring med och som vid denna tid vistades i Paris. Vilket vemod ligger det ej över alla dessa vänskapsförhållanden, som slötos bland de efterlevande på basen av pietet och beundran för dem som gått under i kampen! Det är skada att det finnes så ytterst få brev kvar av hela den korrespondens, som fördes mellan Lodoiska och Bosc medan denne befann sig i Amerika, driven dit bort då han såg, att han för madame Rolands dotter Eudora, som han tagit i sitt hägn och sitt hem, började hysa samma heta känslor som han förr hyst för hennes mor! Madame Louvet ger i sina brev till honom om Eudora, som under den tid Bosc är frånvarande giftes bort med en son till Champagneux, även han en gemensam vän till Bosc och makarna Roland.
Men det var ej endast med den värld som vant, som Louvet och hans hustru hade vänskapliga förbindelser, de hade det ock med den värld som utgjorde nuet och skulle forma framtiden. Då Louvet var medlem av den lagstiftande kåren och även hade blivit hedrad med inval i Institutet — för dess litterära avdelning — kommo de samman också med den litterära och mondäna världen under början av direktoriet. Deras vänner voro skådespelaren Talma och hans fru, Julie Talma, författaren Marie-Joseph Chénier, fru och herr Tallien och Barras. Genom Barras och Tallien blevo de bekanta med Joséphine Beauharnais och även med hjälten för dagen, Bonaparte. De kände också madame de Staël och hennes unge vän författaren Benjamin Constant. Detta senare framgår av några brev som växlades mellan dem i en rätt privat angelägenhet. När Louvet och hans hustru återvände från Schweiz till Paris, var deras barn så litet att de ej ville taga det med, utan inackorderade den lille Félix hos en förmögen bondfamilj på landet nära Lausanne. När mera än halvtannat år förflutit, började de emellertid anse tiden vara inne att taga barnet hem till Paris, och då ingendera av dem kunde resa och hämta den lille gossen, sökte de någon pålitlig person för att utföra uppdraget. Madame de Staël, som stod i beråd att resa till sitt stamgods Coppet nära Genève, erbjöd sig då att, när hon i december 1796 skulle återvända, taga barnet med sig. Men den svenska ambassadrisen blev av regeringen förbjuden att komma till Paris just då, och hon kunde ej realisera sin plan. Hon glömde dock ej vad hon lovat, utan föreslog i stället Gosse, som åtagit sig att ordna denna angelägenhet, att Benjamin Constant, som var på besök hos henne i Coppet, skulle utföra uppdraget. Troligen insåg emellertid Gosse, som var apotekare, att det var ganska vanskligt att anförtro en ung man omsorgen om ett aderton månader gammalt barn, eftersom han — man finner det av ett brev till honom från Constant i denna sak — mycket enständigt vägrar att belamra Benjamin Constant med det ansvarsfulla resgodset. Han väntade på ett lämpligare tillfälle, vilket även snart erbjöds.
Louvet hade emellertid ådragit sig en svår bröstsjukdom genom alla sina strapatser, och denna började alltmera tära på hans livskraft. Hans arbetsförmåga blev mindre för var dag som gick, och hans sinne tyngre; särskilt berördes han smärtsamt av de ständiga angrepp som nu riktades mot honom från motståndarhåll, samt därav att han i maj 1797, vid omvalen till den lagstiftande kåren, för sina alltför starkt utpräglade republikanska åsikters skull ej blev återvald. Han blev visserligen av direktoriet utnämnd till konsul i Palermo, men han skulle aldrig tillträda denna befattning. Han dog redan den 25 augusti samma år. Så småningom hade vänkretsen blivit allt trängre, allt färre voro de som sökte upp Louvet och hans Lodoiska, och vid hans dödsbädd var endast en av hans gamla vänner närvarande, dramaturgen Marie-Joseph-Chénier, revolutionens liksom Napoleons förhärligare. Genom tider och öden hade Louvet till sin personlighet mycket förändrats. Den hetsige och våldsamme unge girondisten, den för eftervärlden frivole Louvet visade sig vid slutet av sin bana som alla dygders försvarare — han predikade politisk måttfullhet och respekt och överseende gentemot slagna fiender. Men sina republikanska åsikter förblev han trogen — han kan betecknas såsom en av revolutionens sista ärliga republikaner.
Förtvivlad över sin älskades död tog hans hustru in opium. Men giftet var ej dödande, och hennes vänner fingo henne övertalad att ej upprepa sitt försök utan leva vidare för sin sons skull. Åtta månader efter Louvets död, den 17 april 1798, lät Lodoiska föra hans kista till ett monument, som hon uppfört i Chancy, ett lantgods där hon brukade vistas hos en av sina väninnor, och vilket hon senare inköpte.
Kort efter Louvets död sålde hon tryckeriet, vilket redan förut, med anledning av de ständiga angreppen mot detta, flyttats till en mindre trafikerad del av Paris.
Hela hennes återstående liv var uppfyllt av omsorgen om Louvets minne. Med varmaste pietet fortsatte hon det arbete han påbegynt, nämligen samlandet och offentliggörandet av de memoarer, brev och anteckningar, som de olyckliga girondisterna efterlämnat. Hon hade i detta arbete en trogen medhjälpare i Bosc, som i slutet av 1798 återkommit från Amerika. På privat väg lyckades de ej uppspåra dessa papper, vilka, efter vad de senare fingo veta, överlämnats till välfärdsutskottet men därefter på okänt sätt försvunnit från utskottets arkiv. Först sedan de vänt sig till polisdepartementet, med anhållan om att de papper, som kunde ha värde för de döda girondisternas familjer, skulle tillställas dem, kommo de i besittning av en mängd brev och anteckningar. Bland dessa voro de papper, vilka sedan utkommit såsom Barbaroux', Buzots och Petions memoarer, och antagligen återfick även madame Louvet på detta sätt de anteckningar, som Louvet gjort under vistelsen i Saint-Émilion och vilka utgöra första delen i den enda fullständiga upplagan av hans memoarer, vilken, utgiven av Aulard, utkom först år 1889.