Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek eller trohet.
Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet, "kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri — han tituleras ibland "tryckerifaktor" — dock tyckes han snart nog ha lämnat denna bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under arbetstiden — och under dessa månader levde han nu fullständigt isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.
Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett. Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja — han skriver "chaumière" — där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.
När Marguerites mor dog — det var antagligen på sommaren 1789 — flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på landet någonstädes nära Paris.
Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15 juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången, som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."
Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem, jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte du blott icke bli lönad med otack!"
Marguerites rädsla för att Louvet alltför starkt skulle låta sig ryckas med av revolutionen, gav sålunda vika, hon gjorde hans intressen till sina och fastän hon mycket beklagade, att deras ljuva drömmars uppfyllelse åter måste förläggas till en okänd och fjärran framtid, blev också hon smittad av den allmänna hänförelsen. Och icke blott det. När Louvet började utgiva La Sentinelle och senare 1792 blev anställd i tidningen Journal des débats et des décrets, var det hon som tog i besittning referentplatsen för dessa tidningar i nationalförsamlingens journalistloge, och hon utförde faktiskt ett ordentligt reporterarbete. Louvet talar i berömmande ordalag både om hennes litterära förmåga och arbetsamhet. Så snart Louvets ekonomiska villkor förbättrades, flyttade de även tillsammans. Och tillsammans togo de emot stormarna som kommo.
Louvet och Marguerite hade genom hans arbete i La Sentinelle trätt girondistpartiet och särskilt gruppen kring madame Roland nära, och de fingo hårt umgälla denna vänskap. När jakobinerna ställde till upproret den 31 maj-2 juni 1793 och tjugunio av girondisterna blevo arresterade, stod Louvet såsom den tjugusjunde på proskriptionslistan. Han hade emellertid förutsett vad som skulle hända och tillsammans med sin väninna sökt sig ett gömställe, där de kunde dölja sig under flera veckor. I längden blev det dock omöjligt, och med risk av liv och frihet lämnade de Paris den 24 juni, förklädda och med falska pass. De togo vägen norrut mot Evreux, där de sammanträffade med en av de främsta girondistledarna, Guadet. Men de hade ingenting att leva av, och Lodoiska beslöt sig för att återvända till Paris. Här lyckades hon också sälja sina juveler och begav sig strax tillbaka. Hon sammanträffade med Louvet och hans vänner å en liten ort, Vire, som låg på vägen till Bretagne, där de trodde sig kunna finna en tillflykt efter att ha misslyckats i sitt försök att uppvigla Normandie mot Robespierres skräckvälde. Det var här, i Vire, som nu Louvet och Marguerite äntligen blevo vigda, i närvaro av fyra girondister: Buzot, Petion, Salle och Guadet.
Medan de proskriberade sökte sig fram från Vire på undangömda vägar, begav sig Marguerite i vagn till staden Quimper, där hon stämt möte med dem. Hon anlände dit i förväg och lyckas genom sin energi skaffa Louvet och sig själv den "koja", som de alltid längtat efter, ett litet lanthus med en trädgård och en hög stenmur ett stycke utanför staden. Men efter en kort lycka i det lilla vackra huset var Louvet åter tvungen att byta om vistelseort, och under den tid som närmast följde irrade han tillsammans med sina vänner omkring och bodde ofta på sådana ställen, dit Lodoiska ej kunde följa honom.
Men de proskriberades längtan stod till de södra provinserna, som de hoppades kunna förmå till uppror mot skräckregeringen. Under natten mot den 21 september inskeppade sig Louvet med Buzot, Guadet och Barbaroux på en båt som skulle föra dem till Bordeaux, och ungefär samtidigt begav sig Lodoiska med sorg i hjärtat, men modig och rådig åter till Paris. Hon ville försöka att avyttra allt vad de ägde och sedan komma till Bordeaux för att träffa Louvet. Med vilken ångest i hjärtat reste hon ej! Den enda tröst som hon hade, den tröst som livat så mången under denna tid, var tanken på det fria Amerika, där man möjligen kunde få en tillflykt och leva i fred. Även madame Roland drömde samma dröm för den man hon älskade, Buzot. Från sitt fängelse följde hon Lodoiskas arbete för att rädda Louvet med mycket intresse, hon skrev ofta brev till denna, som hon avundades emedan hon hade fria händer att kämpa för sin älskade livskamrat, medan hon själv var slagen i bojor och ej förmådde taga ett steg för att hjälpa varken sin man eller sin vän.