Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal, som slutade med ett: "Marchons à Léopold" — därmed åsyftande en krigsförklaring mot Österrike!

Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av skönlitterära alster — så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden — ja till och med i densamma — han omtalar själv, att en av dem, "Den stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25 föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes det att jag försåg teatern med kanoner!!"

Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska partiets räkning redigerade affischtidningen La Sentinelle, vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en entusiastisk skildring av Louvet:

"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon, enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."

Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit girondisternas undergång, Robespierre.

En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen, och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.

Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning. Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då konservatismen grep starkt omkring sig.

Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv band honom med en alltuppslukande passion.

Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud, samlat i några artiklar i tidskriften La Révolution française, är det möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes liv och personlighet.

* * * * *