Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna — det är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring. Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler. Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.

Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och som hade nyhetens behag.

Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska. Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och uppoffring — man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter t.ex. över Hernani — och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den varaktigaste!

Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike, utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn, som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet Lodoiska!

Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka detsamma en viss glans.

Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som bokhandlarbiträde — således varken den förste eller siste författare som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han kunde locka dem att köpa sina egna.

Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde, slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den första av dem — som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike — med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina medlemmar.

I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del; han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker, nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till revolutionens karaktär av kulturrörelse.

Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande med dessa två revolutionens ledare.

"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig (han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins, och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig, som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre. Han svarade mig kort: 'Nej. — Varför? — För många orsakers skull. — Vill ni säga mig dem? — Det finns tusen sådana. — Och ni medger ej att det är oundgängligt? — Kanske. — Skola vi vänta till dess kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. — Tiden är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han endast såg ännu löjligare ut".