Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister ackrediterad vid sitt hov — och Bonaparte hotar Venedig — — —
I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av luggslitet svart tyg — han ser sjuk och nedslagen ut.
Och sedan — de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger — bröllopet mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!
Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!
I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är något annat och nytt — ett bevis på att han trots allt glömt mycket och lärt något — det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22 långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle Ludvig XVIII.
EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.
En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare, och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla — det var Louvet de Couvrai, författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger, som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren — han som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så litet besviken — i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder", yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt: vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall kallas under vapen!!" — — — "Må alla nationer tillsammans bilda en enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och folksuveräniteten — svära en ed för evig världsfred!"
Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.
Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller: det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr — under mer än hundra år det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen — om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.
Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787, den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de Faublas">[ var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver 1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet, naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet, författaren till den vackra romanen Faublas — —".