* * * * *

När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans överseende — icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff — utan även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om och även erhållit en livstidspension — och Monsieur hade tillförsäkrat sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes forna rival madame Polastron var medelpunkten.

Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne, skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet, till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin forne älskare hålla tand för tunga.

Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till Montauban.

Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett: "Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde, fulla av beundran över detta taktfulla infall.

Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.

* * * * *

Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid åldrad man.

Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika ögonblick av hans dystra landsflyktsår.

Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle, som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval. Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar sig härefter Ludvig XVIII.