Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer. Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med — "jag måste nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod i själva verket under befäl av hertigen av Broglie — en avdelning kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.

Under mera än två månader, från början av september till medlet av november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a. i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över dem.

Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.

Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.

Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process, och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska konungens död.

Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav. Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin, realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han — visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till — helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.

Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han lovar här följande:

"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande, upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande, återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe — — — genom de deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september 1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."

Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod, bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess ruiner — det är det enda föremålet för min äregirighet."

Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.