Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde förklara deras egendom konfiskerad — allt detta rörde icke för ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till Frankrike.

Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera hotande inpå livet ju längre vintern led — penningbristen, nöden. De flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej kunnat medföra större penningsummor — man trodde ju allmänt att det ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.

De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.

Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt, ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider", skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste rikta sin uppmärksamhet. — — — Värdet och penningbristen göra oss förtvivlade."

Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792 var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet. Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös landsflykts tomma och tröstlösa år.

Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI. Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför var beroende av — österrikiske kejsaren. — "Avlägsna orosämnena från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.

Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.

Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den 15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta — allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.

Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade dem ej obetydliga subsidier.

Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig, efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket rosat inför honom.