När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar er att avresa."

Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens egentliga representanter.

"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791 till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var förtröstansfull angående er säkerhet — — — hjälpa er, tjäna er, vi arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."

* * * * *

Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning. Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren, utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna, "före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat en härd för kontrarevolutionen." — "Man bör åtskilja två klasser av emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder, som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."

Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas, och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:

"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3, kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra eventuella anspråk på tronen."

På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande följande:

"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader, med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."

Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats. Den får en fatal likhet med dumhet.