I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas kung, hans personlighet och hans egenskaper.
Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga väsen och bekymmerlöshet.
Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon. Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter, till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.
Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för "de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.
Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot Marie-Antoinette — han gav fester till hennes ära och skänkte henne små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand — i grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det hon skänkt Frankrike en tronarvinge.
Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion, huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska familjebanden, men — hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer! Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att bestyrka detta antagande.
En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina memoarer följande skildring av greven av Provence:
"Under det jag målade Monsieurs porträtt lärde jag känna en furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga, att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.
Monsieur var på den tiden vad man kallar frisinnad, naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad Monsieur beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort därefter lämna landet."
Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och, tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt. De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter 1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret. Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.