De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä, att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn underhandla med kejsarinnan.

Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar, som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades prinsarna däremot ej utverka av henne.

Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer. Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.

Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga resan ernåddes — ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista — var att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet, där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.

Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.

Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen, och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina", "för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.

Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon. Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz. Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak med alla våra krafter. — — — Med dessa människor kan man ingenting göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra andra att göra vad det än må vara."

För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning. Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev — ty det var hon ensam som skötte den politiska korrespondensen — att de i den farliga situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig armé.

* * * * *

Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms. Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa, varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars, emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen, som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han var — åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag — full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt märkvärdiga utseende.