Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att tillfredsställa alla hennes nycker.

Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som synnerligen roade henne — och hennes furstlige beskyddare icke mindre — var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla, sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall. Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man skonade henne icke heller — väggarna i stadens två förnämsta kaféer "Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades, ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned missnöjet och förtalet — tvärtom hade hon en eläk glädje av att på kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i Koblenz.

Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid spelade — "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över människorna" — och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av precis samma färg".

Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster, tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord, vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade spetsen av sin käpp in i sin sko — en vana som var honom egen. Han tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och madame Balbi var av rent platonisk art.

Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han senare gifte sig.

Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade, berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes av bristande behärskning och moderation.

* * * * *

Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering". I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest, vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bourbon — således Neapel och Spanien — och i vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa, gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta sitt program.

Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote, vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.

Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd — en tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.