Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets ceremoniel.

Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau, den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray, denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man, hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar. Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.

Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.

Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger. De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här, det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl, rang och möjligheter att utmärka sig.

Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte sinnena — man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet, att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta drottningar, som man kallat dem.

I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet, styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter för att föda och kläda honom och hans armé.

Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar, och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin grevinna i Turin — det var i det hela taget ej så mycken lycka med de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en annan.

Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne själv.

Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.

Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art. Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag, enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon — såsom ovan berättats — honom till möte.