Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig, om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han, efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej i stället åto bakelser — en typisk prinsesshistoria, vilken ju även påbördats Marie-Antoinette.
Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd — "liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi. Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa skildring:
Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara, att vi voro Monsieur, bror till konungen av Frankrike och greve d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale". Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" — "Nej, det är jag sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." — Ett nej var hans enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]
Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle vakna upp av några förfärliga händelser.
Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre, som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris. Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen av hela mitt hjärta.
När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons' fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden till Namur.— — —
I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans klena reskassa — han hade medfört endast 300 louis — med ej mindre än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av Artois till del.
* * * * *
Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans, men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom — vad som icke var minst viktigt för honom — den förste hovmannen vid emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.
Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence, Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau, har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan, kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet blev dock av kort varaktighet.