Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig högdragenhet, v. Engeström berättar:

"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som troddes föreställa drottningen av Frankrike."

Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det. Detta minne, det var just hennes bild, som Engeström antar att Fersen i smyg betraktade, Marie Antoinettes.

Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat, som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "— — jag känner alla dagar vad jag förlorat i Henne och huru Hon i allt var den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att finnas en sådan kvinna som Hon".

I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle" och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och ledsnaden narrade honom att taga emot.

EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.

Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal mil österut, till andra sidan gränsen.

Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och äventyrslynne — betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med sina egna landsmän, att man ansett det — och det finnes utan tvivel ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning — såsom en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.

Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun, en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss i, men höra till bourgeoisien — aldrig." För några blev emigrationen även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener, mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt. Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne, politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.

Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners ögon. D'Avaray var — och detta ökade rivalernas missnöje — utpräglad engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende, hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit madame de Gourbillon.