5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit, och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad jag hade svarat.

18 mars. Åt middag hos Crawford.

Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). — — — Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna, som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]

[s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda ett hem med henne — han tänkte ännu ej på ett giftermål, den tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne — men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej kunnat fatta — eller kanske var madame Sullivan osäker också hon — och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame Sullivans son M. Franquemont — också han tyckes varit son till storhertigen av Württemberg — som var officer och som Fersen synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne. I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga subjekt!!"

Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar finnas, som vittna därom.

21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som han antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.

24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket nöjd och lycklig.

28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty han har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där jag haft det bra.

Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv, ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt utan tvivel ej skulle varit för giftermålet — och kanske även, som han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.

År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för hennes räkning — det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder, drickspenningar åt hennes tjänare etc.