Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa, och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik. Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m. hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer, med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor, eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid denna tid mycket lät tala om sig.

Därjämte fortsattes försöken att få fast fot vid något av de europeiska hoven. Att Victor Amadeus själv skulle bli mest utsatt för emigranternas övertalningar var naturligt, och Calonne, som var en skicklig diplomat, lyckades även avtvinga honom löftet att, därest det av Bourboner styrda Spanien, på vilket man ställde vissa förhoppningar, skulle bidraga med någon hjälp, för det gemensamma företagets skull uppställa en här om 12,000 man.

Men detta medgivande betecknade ingalunda att konungen av Sardinien hade gillat prinsarnas politik. Ty om han ock var en av de första furstar som visade benägenhet att bispringa franska kungaparet med sin hjälp, hade han på alltför nära håll sett prinsarnas oförsvarliga lättsinne och den godtrogenhet, som låg till grund för hela emigrantpolitiken. För varje ny last emigranter, som de dagligen ankomna vagnarna avlämnade i hans huvudstad, ökades hans fruktan för att hans land skulle bli skådeplatsen för någon hämndaktion från de franska revolutionärernas sida — det talades bland annat om upptäckten av en sammansvärjning i Nizza, vilken bildats i syfte att förgöra alla fransmän i Turin. Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva Frankrike, som han nu spelade.

Prinsarna hade intet annat att göra än att söka sig en ny tillflyktsort. I början av 1791 begav sig Condé med son och sonson, hertigarna av Bourbon och Enghien, till Tyskland för att där närmare övervaka ett av prinsarna redan påbegynt uppviglingsarbete bland de tyska Rhenfurstar, som av den nya franska regeringen berövats en del av sina länder — redan före honom hade hans vän Larouzière sänts såsom representant för emigranterna till den tyska riksdagen i Ratisbonne. Även greven av Artois beslöt att lämna Turin, dock till en början blott för att utföra den plan, som Calonne uppgjort, nämligen att med diplomatisk fintlighet överrumpla den nye kejsaren, Leopold II, och söka locka honom in i deras planer. Men när tiden närmade sig för avresan till Wien, ändrade Artois med ens resrouten, sände Calonne som officiellt sändebud till Wien och begav sig själv till Venedig i hopp om att där kunna sammanträffa med kejsar Leopold, då denne, såsom beramat var, skulle göra sin eriksgata genom de italienska provinserna. Den första tiden av vistelsen i Venedig — där han återfann madame Polastron — var icke med avseende å de politiska angelägenheterna odelat angenäm. Calonne kom snart med en nedslående underrättelse, nämligen att kejsarens italienska resa blivit uppskjuten, samt att han själv tills vidare blott erhållit löfte om en audiens. Artois stannade emellertid i Venedig — han företog endast en gång ett kort besök i Turin för att mottaga sina tanter, Ludvig XV:s systrar. När sedan i april kejsaren anlände till Mantua, erhöll prinsen genom förmedling av Frankrikes ambassadör i Venedig tillstånd att få uppvakta honom.

Mötet mellan den landsflyktige prinsen och den mäktige tyske kejsaren, Marie-Antoinettes svåger och bror, den ene självbelåten och arrogant, den andre trygg i känslan av sitt övertag, blev i grunden intet annat än ett utbyte av tomma älskvärdheter och fraser. En viss meningsskiljaktighet kom visserligen till synes, i det kejsaren förklarade att Europas furstar intet kunde göra för Ludvig XVI så länge han ännu befann sig i Frankrike, och att man nödvändigt borde avvakta den stund då han räddat sig undan, medan Artois åter menade, att ifall man ej strax skred till hjälp, det vore detsamma som att alldeles lämna kungaparet i sticket. Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror — Marie-Antoinette hade själv anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland". I utbyte mot det löfte kejsaren sålunda fordrade av Artois, nämligen att han under den närmaste tiden skulle förhålla sig stilla och avvakta den flykt som konungaparet enligt kejsarens önskan beslutat att företaga, gav kejsaren Artois ett svävande och osäkert löfte om att kejsaren och kungaparet ej från sin sida skulle börja någon aktion utan att förut underrätta prinsarna därom.

Det var på dessa kejsarens ord, som Artois uppbyggde hela den version om det som försiggått mellan kejsaren och honom, vilken han sedan utan minsta tvekan levererade ut till alla som ville höra på honom. Lättrogen som han var, och van att se allt mot bakgrunden av sin egen fantasis färgperspektiv, fick detta vaga löfte för honom den största betydelse. Han behöll av mötet med kejsaren endast intrycket av en utomordentlig älskvärdhet, och han var ej sen att låta världen veta vilket gott samförstånd som hade rått mellan dem båda. Men att minnas sitt eget löfte om att inställa all agitation, det föll honom icke in. Tvärtom fortfor han att göra propaganda för sig och sin självtagna uppgift. Han sände bland annat till Ludvig XVI en utförlig och utomordentligt förgylld berättelse över sitt möte med kejsaren. Och när han sedan lämnade Turin, var det ingalunda för att gömma sig undan. Innan han uppfyllde sitt löfte att slå sig ner hos kurfursten av Trier, gjorde han en rundresa hos alla Rhenfurstarna för att försäkra sig om deras anslutning till kriget mot revolutionen.

På denna sin resa blev Artois mottagen med entusiasm vart han än kom. Alla de stora Rhenstäderna: Mainz, Worms, Koblenz, Bayreuth, Mannheim voro fulla av emigranter, ty här hade just de grupper företrädesvis samlats, som voro entusiastiska för ett krig mot revolutionen. Här hyllade man med hänförelse greven av Artois för den stora oförskräckthet och det mod han ådagalade genom att välja till vistelseort en plats, vilken, ifall ett krig utbröt, givetvis först skulle bli föremål för krigsoperationerna.

Den 15 oktober gjorde greven av Artois sitt intåg i Koblenz. Hans onkel kurfurst Klemens-Wenceslaus hade förberett ett storståtligt emottagande. Han hade bland annat sänt honom till mötes en lustjakt, vilken skulle föra honom och hans svit ned för Rhenfloden — det var beräknat att färden skulle ske just i solnedgången. Resan fördröjdes visserligen av storm, så att han anlände i mörkret, men mottagandet blev ej desto mindre storartat. När greven av Artois landsteg, mottogs han och hans följe, som bestod av 60 personer, bland dem Calonne och biskopen av Arras, Conzié, av alla de fransmän som vistades i staden, och i spetsen för dem såg han flera märkliga män som t.ex. greve Vergennes, franske konungens minister, och Esterhazy, som hade anlänt hit dagen förut. Vid kanoners dån och omgiven av ett lysande följe fördes han i stor kortege till kurfurstens palats, där han i den stora bankettsalen hälsades välkommen av kurfursten och hans hov. På kvällen följdes han sedan till slottet Schönbornlust, som han erhållit av kurfursten till residens. Dagen därpå anlände madame Polastron, för vars räkning greven av Artois hade hyrt ett hus i närheten av slottet.

För greven av Artois var detta storartade mottagande och den entusiasm som flödade över honom en angenäm överraskning. Alt vara halvt gömd i Turin med sin svärfars kontroll och missnöje som ett bart huggande svärd ständigt över sig hade varit prövande för hans korta tålamod. När han nu hyllades såsom en oförskräckt man och en boren ledare för aristokraternas högsinnade kamp mot det eländiga parispacket — det var och förblev Artois' förenklade syn på hela revolutionen — glömde han, tjusad av det angenäma i situationen, att det ej var han, som hade Europas politik i sin hand. Han omgav sig med beundrande emigranter, som av kurfursten själv hade blivit väl bemötta, och med sina förtrogna började han åter välva vittgående om ock föga solida planer. Några dagar efter det han anlänt kommo prinsen av Condé och hans son prins Bourbon till Schönbornlust och överläggningarna bedrevos nu med ytterligare iver.

Men greven av Artois skulle icke heller nu få i ro och efter sitt sinne leva sitt liv och sköta sin politik. Dagen efter Condéernas besök, den 25 juni, nåddes han av en underrättelse, som skulle förändra läget både inom och utom Frankrike, och även hans egen ställning till emigranterna, nämligen nyheten om konungaparets misslyckade flykt, samt att greven av Provence lyckats undkomma alla hinder och redan var på väg till Belgien.