Därmed hade emigrationens två första år lupit till ända med allt dess från de aristokratiska salongerna medförda lättsinne och äventyrslystnad, dess planlösa och efemära politik och myckna skrytsamma och på samma gång ödesdigra munväder. Med grevens av Provence ingripande kom det en fastare hand vid styret samtidigt som allt hastigare det romaneska skimret över den stora flykten till främmande land försvann för att efterträdas av det dystra sken som skulle färga uppgörelsens dag för allt Frankrike.

FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.

När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge, i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike. Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade. Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona, emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth". Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet, hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även, just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne man var markisen av Bouillé.

François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan — han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på Malta — erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma, mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder, då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts infanteriregemente.

Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse, utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv. Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och standar" — efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg; några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans namn.

Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska medelhavsöarna.

Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska Västindien mot arvfienden — England. Bouillé visade sig vara en dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet, då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778. Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen — i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän, och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare — Lafayette, Axel von Fersen — att redan före Frankrikes officiella krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han högt uppskattade — Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe. Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.

Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000 floriner.

När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring, för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder. Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II, upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd med ett diplomatiskt uppdrag — Frankrikes anslutning till den tyska konfederationen — vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla. Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början till den stora omvälvningen i det franska samhället.