42. Till sig sjelf.
Dionysos, wän af skämtet,
Genom dans mitt sinne tjusar,
Och jag fröjdas wid min lyra
Med den unge dryckskamraten.
Men likwäl att liljekransar
Kringom tinningarna fläta,
Och med täcka ungmör skalkas,
Det af allting mest mig fröjdar.
Afund känner ej mitt hjerta,
Afund ej, all twedrägts ursprung.
För den tadelsjuka tungans
Slöa pilar jag mig aktar.
Kif wid bägarn är min afsky
På de stojande kalasen,
Men med unga tjusarinnor
Under sång och spel jag dansar.
Låt oss lefwa i all stillhet!
43. Till Tettix.
[Ett slags gräshoppa.]
Du är lycklig, lilla sångkräk,
Ty i topparna af träden,
Med en droppe dagg bespisad,
Som en konung glad, du sjunger.
Dig ju tillhör allt i nejden,
Hwad du ser på åkerfälten,
Hwad du ser i skogen alstras.
Utaf landtbor är du älskad,
Ty du gör dem ingen skada,
Alla menskor dig wärdera,
Glada förebud af sommarn.
Sånggudinnorne dig älska,
Ja, dig älskar sjelfwe Phoibos,
Som dig gaf den gälla rösten.
Ingen ålderdom dig trycker,
Wisa sångarinna, jordbarn,
Qwalfri, utan blod i kroppen!
Nästan är du gudar jemlik.
44. Drömmen.
Mig uti en dröm det syntes,
Att jag sprang; på axelbladen
Sutto wingar. Kärleksguden
Bly kring sköna benen häftadt,
Följde efter och hann upp mig.
Hwad will sådan dröm betyda?
Jo, att jag, i många tusen
Kärleksbragder inbegripen,
Reder mig utur de andra,
Blott af denna ena fängslad.
45. Kärlekens pilar.
Kythereias halte make
Wid sin äsja uppå Lemnos
Härdar jernet för att smida
Pilar åt de små Eroter.
Kypris tar ett kärl med håning,
Hwartill Eros galla blandat,
Doppar deri hullingarna.
En gång Ares kom från striden¡
Swängande det tunga spjutet,
Log med hån åt Eros' pilar,
"Dessa pilar", — sade Eros, —
"Äro dryga nog; försök blott!"
Då tog Ares dem i handen:
Inom sig Kythere smålog.
Med en suck den stolte krigsgud
Sade: "dryga nog! tag bort dem!"
"Nej, behåll dem!" swarte Eros.
46. Till Kärleken.