Det ät swårt, att icke älska,
Det är swårt också att älska,
Men af allt i werlden swårast,
Att få korgen, när man älskar.
Höga anor, snille, dygder
Med förakt af kärlek trampas;
"Har du guld?" det är dess walspråk.
Ware han fördömd, den förste,
Som åt guld sin kärlek skänkte!
Ty allt sen ej bröder finnas,
Ty allt sedan ej föråldrar,
Han är skuld till mord och strider,
Genom honom — desto wärre! —
Wi förgås, som älskog drifwa.
47. Den gamle mannen.
Hell dig, du glade gubbe,
Hell, yngling, dig i dansen!
En gubbe, när han dansar,
Är till sitt gråhår gubbe,
Till själen är han yngling.
48. Till Bakchos.
Han, som gossen gör i faran
Oförskräckt, i kärlek orädd,
Och till dansare i dryckslag,
Winets gud oss sjelf besöker,
Bringande, att qwalen lindra,
Ljuflig älskogsdryck åt menskor,
Rankans ädla ättling, winet,
Som, i drufwan inneslutet,
Han på klasarna förwarar,
Så att, sen de drufwan plockat,
Sunda alla må förblifwa,
Sunda till den sköna kroppen,
Sunda till det glada sinnet,
Tills de se det nya året.
49. Öfwer en Diskos med Aphrodites bild.
Hwem har detta haf graverat?
Hwilket hänryckt konstnärsnille
Gjöt wäl öfwer Diskos böljan,
Som på hafwets rygg sig hwälfwer?
Hwilken gudakraft förmådde
Uppå wattnets yta bilda
Späda Kythereia, moder
Åt de ewigt sälla gudar?
Naken han oss henne wisar;
Hwad ej skickligt wor' att skåda,
Endast det en bölja gömmer.
Fram hon gungar och tillbaka,
Lik det hwita hafsgräs buren
På den spegelklara ytan,
Och med sorl hörs wågen swalla
Kring den sköna simmarinnan.
Ofwan rosenbarmens hwälfning,
Och inunder weka nacken
Böljan delar sig, och Kypris,
Lik en lilja bland violen,
Ur det lugna hafwets fåra
Möter wåra fikna blickar.
Öfwer silfwergrunden färdas
Uppå dansande delphiner
Trånaden och Kärleksguden,
Leende åt menskofunder.
Och en buktig här af fiskar,
Sprittande ur böljans sköte
Smeker Kythereia kärligt,
Så att hon med löje simmar.
50. Winpresssång.
Ynglingar och flickor bära
Uti korgar på sin axel
Purpurdunkla drufwans klasar,
Som de tömma i en winpress;
Endast ynglingarne trampa,
Lösa musten ur sitt fängsel,
Medan de till gudens ära
Stämma höga winpresssånger.
Skön är Bakchos att betrakta,
Der han fräser färsk i karen;
När en gubbe tömmt pokalen,
Dansar han på swaga fötter,
Så att silfwerlocken fläktar;
Men af win och kärlek drucken,
Gossen på sin flicka lurar,
Der i dunkla löfwens skugga,
Sträckande den weka kroppen,
Tjusarinnan ligger insöfd,
Som han nu i otid retar,
Att förråda eget bröllop;
Hwad han ej med godo winner,
Tar han ut mot hennes wilja.
Ty de unga finnen Bakchos
Eggar till förwägna lekar.
51. Till Rosen.