(Wexelsång.)
Wåren, krönt med blomsterkransar,
Och den hulda Ros jag sjunger:
Hjelp mig qwäda; älskarinna!
Ty hon är en fläkt från gudar.
Hon är menniskornas wällust,
Och Behagens skönsta smycke
Uti kärleks blomstermånad,
Hon är Kypris' största fägnad,
Och ett mål för skalders qwäden,
Sånggudinnors ljufwa blomma.
Mildt hon doftar dem till möte,
Som på törnestigen wandra;
Mild är kärleks blomma, bruten,
Och i weka händer sluten,
När man henne sakta fingrar.
Hon år skaldernas förtjusning
Wid gelagen och wid borden,
Och wid Dionysos' fester.
Säg, hwad funnes utom Rosen?
Morgonrodna'n rosenfingrad,
Rosenarmad nymphen kallas,
Aphrodite rosenhyad,
I de wisa skalders qwäden.
Hon är bot för hwarje krämpa.
Hon mot sjelfwa döden wärjer,
Hon förmår att tiden trotsa,
Rosen än på gamla dagar
Eget qwar sin ungdoms wällust.
Låt oss sjunga hennes ursprung!
När ut hafwets blåa sköte
Den med skumdagg höljda Kypris,
Oceanens dotter, uppsteg,
När den krigiska Athene
Ur Kronions hjerna föddes.
Fruktad af Olympens gudar:
Äfwen då den sköna Rosens
Nya skott ur jorden wexte,
Konstens undranswärda alster.
Men de sälla gudars skara.
För att bilda Rosen, gjöto
Nektar deruppå, och herrlig
Utur törnehäcken framgick
Bakchos' ewigt unga blomma.
52. Till sig sjelf.
När jag ser de ungas kretsar,
Ungdomsåren återwända,
Då på stund, på stund till dansen
Gubben som en fågel ilar.
Dröj hos mig en stund Kybeba,
Gif mig blommor, jag will kransas!
Bort med gråhår och med krämpor.
Ung jag dansar bland de unga.
Bär mig hit den saft forn runnit
Utur Dionysos' drufwa,
Att du gubbens kraft må skåda,
Som ännu förmår att sjunga,
Som ännu förmår att dricka,
Och att swärma med förtjusning.
53. De älskande.