Uppå sin länd har hästen
Ett inbrändt kännemärke;
Den höga mössan röjer
En kämpe bland de Parther.
Wid första anblick genast
Jag skiljer dem som älska;
De bära i sitt hjerta
Ett litet kännemärke.
54. Till sig sjelf.
Grånad är mig allaredan
Tinningen, och hwit min hjessa,
Tjusningsfulla ungdomstiden
Är förbi och tändren murknat.
Och af lifwets glada dagar
Är ej mera mången öfrig.
Derför ofta tårar rinna,
När jag tänker rädd på döden.
Så förskräcklig är Tartarens
Afgrund, grym den wäg som leder
Dit; ty hwar som nederstigit,
Stiger aldrig upp sen mera.
55. Man bör dricka.
Nu wälan, bär hit, o gosse,
Bägarn, att i fulla klunkar
Jag må dricka! Tio delar
Watten häll deri, af winet
Fem, att jag förutan buller
Må i winets floder bada!
Nu bär hit, men ingalunda
Må wi efter Skythers plägsed,
Under larmande och wäsen,
Tömma bägarn. Låt oss dricka
Under sköna sångers samljud!
56. Till Kärleken.
(Fragment.)
Åt den sköna Kärleksguden,
Höljd i rika blomsterbindlar,
Will jag egna detta qwäde.
Han är herre öfwer gudar,
Han de dödlige regerar…
57. Till Artemis.
Bedjande, o jägarinna,
Dig jag nalkas, djurens drottning¡
Blonda dotter af Kronion.
Ila till Lethaiosfloden,
Sänd en nådblick ifrån höjden
Till de oförskräckte hjeltars
Stad! Jag wet, du ej beskyddar,
Wilda, oförsynta menskor.