— Säg våldsmannen, bad Albert Grenander, att jag vill dö i ett par byxor.
Saraj Daraï gav genast en kammarherre order om transporterandet av främlingarnas kläder från hotellet till Alamabasa, och kammarherrn satte omedelbart sina trumpinnar till ben i rörelse. Därefter förständigades fångbevakningen att ofördröjligen införa den kvinna, som varit föremål för de båda dödsdömdas brottsliga försök.
Hon kom — denna gången obeslöjad. Albert Grenander kunde inte undertrycka ett utrop av överraskning.
Det var icke Adorée. Hon påminde något om fröken Villanueva, men var icke så vacker, inte på långt när så vacker. I hennes sällskap befann sig en lång, svartmustascherad herre med vit ansiktsfärg. Denne visade sig vara den man som från Europa överfört och till Saraj Daraï försålt haremsdamen i fråga — men det var ingalunda den spanske markisen, don Ramon.
— Det är inte hon, viskade Albert till Tom.
— Vad är det ni säger, sir?
— Nej, återtog herr Grenander i mycket nedtryckt sinnesstämning, det är inte alls hon.
Av det förhör, som nu följde, hörde herr Grenander allenast en bråkdel. Flickan förklarade, att hon blivit i hög grad överraskad, när ett kort sköts in under dörrspringan — isynnerhet som hon inte begrep ett ord av vad som stod på kortet. I kväll hade den låsta dörren öppnats utifrån — av vem visste hon inte — men när dörren stod öppen gick damen ut.
— Jag brukar göra så, förklarade hon naivt.
Domen blev också mild. Haremsflickan förklarades skyldig att tömma fem koppar toaka, en sorts dåligt palmvin, varav man får ont i magen, men som tros ha en fördelaktig inverkan på hyn.