FJORTONDE KAPITLET.
Sista natten.
Fängelset inom Alamabasas murar föreföll vida mer primitivt än majestätets palats. Encellsystemet var i varje fall en okänd inrättning. Detta hade emellertid det goda med sig, att de båda dömda fingo tillbringa den sista natten i varandras sällskap.
Saraj Daraïs raska rättskipning och snabba exekution av de ådömda straffen hade till följd, att den källare, som upphöjts till heder och värdighet av rannsakningsfängelse, sällan var överbefolkad. När Tom och Albert skuffades ned i gropen — sedan man berövat dem revolver och knivar — fanns där endast en individ förut, en illaluktande neger, som låg i ett hörn och drog väldiga timmerstockar. I taket hängde en melankoliskt blinkande fotogenlampa, fängelsets enda möbel.
Herrar Grenander och Feathertom voro hänvisade att slå sig ned på stengolvet, och det gjorde de också.
— Det var en otrevlig historia det här, sir, sade Tom mörkt.
— Låt oss inte klaga, Tom. Det gör inte saken bättre. Låt oss överväga.
— Undersöka först, överväga sedan, sir.