— Strax halv åtta, sir.
— Inte mera! Vet du vad, Tom, när jag ser den här rödaktiga sanden utanför på planen, kommer jag att tänka på en författare som hade fått för sig, att han skulle göra guld i stället för att skriva böcker. Han berättade sedan själv hur det gick till och skyllde bland annat misslyckandet på, att han inte hade den rätta röda sanden bland ingredienserna. Jag undrar just om den här skulle ha hjälpt honom.
— Troligen inte, sir, eftersom titulus Saraj har låtit en av sina kemiska ministrar göra blandningen. Majestätet är särskilt förälskat i rött.
Herr Grenander ryckte på axlarna.
— Lika gott. Kanske var det tur för författaren i fråga att han aldrig hittade den rätta sortens sand och säkert var det tur för vitterheten i det land, vars son han var. Vill du höra något av vad han skrivit, Tom, så kan jag ett stycke utantill?
På detta sätt pratade herr Grenander med sin unge vän om allting mellan himmel och jord, men han undvek omsorgsfullt varje antydan om vad som skulle inträffa klockan tio.
Minuterna runno bort. Negern hörde slött på utan att förstå ett ord, men vid en paus i samtalet sköt han in en fråga.
— Vad säger vår olycksbroder? sporde herr Grenander.
— Han frågar om vi inte äro hungriga, översatte Tom.
— Sannerligen väckte han inte den björn, som sov, utropade Albert. Jag känner mig hemskt sugen. Hör på, Tom, intervjua svartingen hur det är med måltiderna här; någon mera erfarenhet än vi lär han väl ha.