— När gick ert fördömda brev härifrån? frågade han.
— Med postångaren i går eftermiddag. För närvarande befinner det sig i franska statens postvård ungefär mitt i Mozambiquekanalen. Och efter fyrtioåtta timmar och litet till har engelska regeringen övertagit ansvaret för det i Kapstadens huvudpostkontor. Sprängfria kassaskåp, min bäste.
Toms ton mot suveränen blev allt mer och mer vårdslös.
Saraj Daraï gnuggade sina naglar mot armstödens polerade järnek.
— Det går en båt i morgon bittida, sade han hest, en båt direkt till Lourenço Marquez. Den måste ni och er vän ta. Och omedelbart fortsätta till Kapstaden.
— Det tror jag inte vi bry oss om, svarade Tom lätt.
— Seså, frestade Saraj med mjuk röst, ni skall inte vara ond för den här lilla tillställningen. Mellan frukostbjudning och politik är en djäkla skillnad. Jag skall gärna framföra mina ursäkter till er vän och till er också — låt oss bara komma överens.
Tom gjorde en grimas.
— Har jag förstått min vän, doktor Grenander, rätt, sade han, så vill han nu bli avrättad. Så ohövligt som man bemött oss i detta fördömda Alamabasa vore vi — för vår heders skull — bäst betjänta med att man för oss till schavotten. Vissheten om de diplomatiska myndigheternas raseri, flottaktionen, franska regeringens ingripande, Englands armerade protester och så vidare och så vidare gör exekutionen till en verklig högtidsstund för offren. Var god och ropa på era skarprättare, herr Saraj, låt dem komma, ju förr dess hellre. Nu skall jag bli avrättad, ers majestät.
Nu blev Saraj Daraï fullständigt hjärtängslig.