— Varför skall min herre vara så fördömt halsstarrig? frågade han. Låt oss tala som män. Vad fordrar ni för att avstå från att bli avrättad?
Tom fortsatte:
— Just i det ögonblick bilan faller, skall jag, ers majestät, tänka på mitt lilla rekommenderade brev. I denna stund seglar det, väl bevarat i en förseglad säck eller kanske till och med i ett järnbeslaget skrin ombord på en av franska statens postångare, inregistrerat i böckerna, på väg till Durban eller möjligen Lourenço Marquez. Där tar järnvägen hand om mitt lilla värdebrev och låser in det i en postkupé, vars okränkbarhet är garanterad av staten, och så bär det av söder ut, med en fart som... Men, förlåt, ers majestät har kanske inte rest med tåg?
— Min herre!
— Min mening var inte att väcka förargelse, ers majestät. Låt oss återvända till episteln. Tre dagar väntar postmästaren i Kapstaden, att mr Tom Feathertom skall infinna sig och kvittera ut reket. Men Tom Feathertom kommer inte. Han har njutit en snabb och smärtfri död för den hederlige Malabas kraftfulla hand — och så bryts brevet... När jag tänker på den franska garnisonens i Antananarivo förtjusning att med kanoner och allt få göra en liten expedition till Alamabasa, knipa en livslevande exdrottning i vingbenet och hänga upp mäktig kung Saraj i en krok... ja, den tanken, ers majestät, är så behaglig att ett smålöje kommer att krusa läpparna på Tom Feathertoms avhuggna huvud.
Tom log, inte bara för övnings skull, föreföll det majestätet.
— Se så, hejda er svada, min herre, hemställde Saraj med rynkade ögonbryn. Vad begär ni?
— Att bli halshuggen.
— Envisa mulåsna! Ni begriper väl att det inte låter sig göra. Vad fordrar ni för att omedelbart avresa till Kapstaden, kvittera ut ert fördömda brev och kasta det på elden utan att knysta ett ord om dess innehåll? Vill ni ha pengar?
— Hm, sade Tom.