III.
Jag gjorde Kerman orätt i förra veckan. Han hade inte skvallrat ur skolan; till Ilmers spjuveraktiga sätt fanns en annan förklaringsgrund än den jag antog. Sedan ett par dagar vet jag vad min huvudredaktör menade med, att han hade något i kikarn åt mig.
Det var för övrigt i torsdags. Kerman kom in i mitt rum och tog, enligt sin vana, stöd med ryggen mot den upphettade kakelugnen. Han hade något på hjärtat — det var inte till att ta miste på. Ett roat leende kom mig att tro, att jag begått något misstag i min artikel om behovet av en ny varutransportstadga.
Men det var inte det.
— Har Ilmer talat med dig? började han.
— Ja, svarade jag sanningsenligt, det har han, men inte i dag.
— Då kommer han att göra det.
I tonen låg något mystiskt. — Kerman lade tonvikt på varje ord, liksom för att antyda, att det väntade meddelandet från Ilmer var av utomordentlig vikt. Men jag gav mig katten på att reta Kerman och visade därför inte ett spår till nyfikenhet.
— Jaså, svarade jag — och lät saxen avsluta ett påbörjat klipp.
— Apropå, fortsatte Kerman, har du din förmögenhet i säkra papper?