Sammanslagningen af järn- och stålintressena var endast en naturlig utveckling. Om vi skola sälja 3 skålpund stål för 2 cents, måste det vara tillverkadt i milliontals tons. Det är ganska kinkigt äfven för de största fabrikerna.
Granska redogörelsen från de senaste två åren öfver de stora stålbolagen, hvars resultat blifvit allmän egendom genom deras årliga rapporter, eller hvilkas egendom varit i inkasserarens händer. Resultatet skall utvisa, att 3 skålpund stål för 2 cents förorsakar de bästa bland dem bekymmer. Därför, när affärer börja att förlora pengar, så se de sig om efter tröst, och »konsolidation» är något liknande »Mesopotamien»—ett mycket tröstefullt ord. Det är icke min mening att anställa några betraktelser öfver dessa affärers skötsel. Långt därifrån. Det är icke skötseln, utan ställningen jag talar om. Stål kan icke tillverkas och säljas så lågt som hittills skett, utan att vålla skada åt alla dessa affärsföretag.
Sammanslutning är klok och nödvändig. Den är ett steg i den rätta riktningen. Stålfabrikanten måste nöja sig med en obetydlig vinst pr ton. Om en fabrik tillverkar 2,500,000 tons årligen, så behöfver den icke förtjäna så mycket pr ton för att hålla björnen från lifvet.
Fastän förbrukningen af järn och stål är ofantlig, så stiga icke priserna. Jag tror icke att vi kunna öka konsumtionen, därför påstår jag att tillverkningsförmågan öfverskrider våra verkliga behof. Om det förhållit sig annorlunda, skulle vi ha sett en stor rusning i pris, hvilka nu fortfara att hålla sig låga. I själfva verket allt för låga, för att våra vänner skulle kunna lämna en vacker utdelning.
Järnvägsföretag äro mycket blomstrande, synnerligast i Västern. Man behöfver icke befara, att icke all räls som tillverkas skall gå åt. Ännu en sak, användningen af järnbjälkar kommer att tilltaga i detta land, ifall priset hålles nere vid dess nuvarande ståndpunkt. För närvarande använder ett litet land som Tyskland tre gånger så mycket bjälkar som Förenta staterna. I Tyskland tänker ingen på att bygga ett vanligt hus, utan att göra det eldfast. Här bygger millionären sitt hus eldfast, fastän jag känner flera millionärer, som nyligen byggt eldfarliga sådana. Nej, det vanliga boningshuset i Förenta staterna skall i en snar framtid uppföras brandfritt såsom i Tyskland. Men för närvarande skulle hela förrådet af byggnadsmaterial, som användes i Förenta staterna, kunna tillverkas af Carnegie Steel Company. Det är ett mycket obetydligt »business», men det är ett bevis på möjligheten af större bruk och användning af stål och järn. _________________________________________________________________
MANCHESTERSKOLAN OCH VÅR TID
(Ur The Nineteenth Century, Februari 1898)
Den britiska uppfattningen, att hvarje nation är särskildt kvalificerad för endast en industrigren, diskuterad och bestridd.
Under det att ex-premiärministern Rosebery nyligen i Manchester prisade Manchesterskolans frihandelstriumfer, besvor utrikesministern Goluchowski i Wien Europas nationer att förena sig mot den ödeläggande konkurrensen med de transatlantiska länderna: »Vi måste kämpa skuldra vid skuldra mot den gemensamma faran», utropar han, »och väpna oss för striden med alla till buds stående medel»—»Europas nationer måste i slutna led försvara sin tillvaro.»
Sålunda mötas ytterligheterna, och vi se ännu en gång huru mycket, som beror på synpunkten. Om Manchesterskolans förutsägelser gått i fullbordan, så skulle billigare varor från andra sidan hafvet hälsats med jubel som en ekonomisk fördel och en välsignelse för emottagarna, i stället för att betraktas som en hotelse mot deras tillvaro. Hvarje hamn skulle stå öppen för denna varuflod, och de nya länderna, som utsände den, skulle bli hälsade som välgörare. »Fritt varuutbyte» var lösen, men när den gafs drömde ingen om att de varor, som de nya länderna skickade till de gamla, kunde taga skepnad af konkurrerande fabriksartiklar, hvilket gör hela skillnaden.